Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PROKONSUL prωkon4sul l. pro-, l. prω3~ kon2sul l. prå3~, l. 4~10 (proco`nsul Weste; prokå´nnsull Dalin), sbst.2, m.; best. -n; pl. -konsuler -konsɯ4ler resp. ~020 l. ~010.
Ordformer
(förr äv. -con-)
Etymologi
[jfr t. prokonsul, eng. o. fr. proconsul; av lat. proconsul, av uttr. pro consule, i stället för konsuln, av pro (se PRO, prep.) o. consul (se KONSUL)]
hist. titel för vissa högre ämbetsmän (med ungefär samma maktställning som en konsul) i det gamla romerska riket; särsk. dels om f. d. konsuler som efter sitt ämbetsår fungerade ss. ståthållare (o. militära befälhavare) i en provins, dels (under kejsartiden) om ståthållarna i de senatoriska provinserna. Proconsul, then som står i Borgmästarens stad och ställe. Biurman Brefst. 273 (1739). Wennerdahl (1748). Norrmann Eschenbg 2: 253 (1818). OoB 1936, s. 565. — särsk. bildl. l. oeg., om styresman för en provins l. dyl. i modern tid. Den tyske prokonsuln Pavelitj (i Kroatien). SvD(B) 1944, nr 273, s. 4.
Avledn.: PROKONSULARISK10040 l. 01040 l. 3~0020, adj. [jfr t. prokonsularisch samt eng. proconsular o. fr. proconsulaire; efter lat. proconsularis (jfr konsularisk)] hist. som hör till l. har avseende på l. lyder under l. på annat sätt har samband med en romersk prokonsul. Dalin FrSvLex. 2: 334 (1843). Det prokonsulariska palatset. Åkerhielm Tib. 427 (1929). —
PROKONSULAT1004 l. 0104 l. 3~002, n. [jfr t. prokonsulat, eng. proconsulate, fr. proconsulat; av lat. proconsulatus (jfr konsulat)] hist. en romersk prokonsuls ämbete l. ämbetsdistrikt l. ämbetstid. Holmberg 2: 500 (1795). Rydberg Sägn. 54 (1874).

 

Spalt P 2011 band 20, 1954

Webbansvarig