Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PROVERB prωvær4b, äv. pro-, n. (DA 1808, nr 4, s. 3, osv.) ((†) r. l. m. l. f. Tessin Skr. 99 (1760), Gosselman Sjöm. 2: 18 (1839)); best. -et (ss. r. l. m. l. f. -en); pl. =, i sht förr äv. -er. Anm. I sht förr användes stundom den lat. formen proverbium. Swedberg Schibb. 292 (1716). Dalin (1871).
Ordformer
(-verb 1801 osv. -verbe 1760—1868)
Etymologi
[jfr t. o. eng. proverb; av fr. proverbe, till lat. proverbium, ordspråk, till pro- (se PRO-, prefix1) o. verbum, ord (jfr VERB)]
1) (numera föga br.) ordspråk. 2SAH 1: 262 (1801; i fört. över främ. ord; utan angiven bet.). Pfeiffer (1837). Rogberg Portug. 141 (1931).
2) litt.-hist. enaktskomedi som illustrerar innebörden i ett ordspråk l. en sentens. Tessin Skr. 99 (1760). Tilfälle gör Tjufven, Proverbe. SP 1792, nr 13, s. 4. DN(A) 1951, nr 126, s. 11. —

 

Spalt P 2151 band 20, 1954

Webbansvarig