| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PRÅM prå4m, r. l. m., i bet. 5 m.; best. -en; pl. -ar (RP 5: 177 (1635) osv.) ((†) -er G1R 25: 237 (1555), SUFinlH 1: 173 (1601); -or L. Paulinus Gothus ThesCat. 430 (1631)); äv. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter) PROM prom4, äv. prωm4, r. l. m.; best. prommen; pl. prommar ((†) prommer HB 2: 56 (1585), SUFinlH 1: 171 (1601)); äv. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter l. om norska förh. l. i bet. 3) PRAM pram4, r. l. m.; best. prammen (KKD 5: 375 (c. 1711), Antarctic 1: 191 (1904)); pl. prammar (Hufvudstadsbl. 1897, nr 51, s. 1, Hägg Segel 122 (1935)) ((†) pramer OxBr. 9: 653 (1645), Därs. 654. prammer Bolinus Dagb. 93 (1675)).
1) däckat l. odäckat, relativt brett, flatbottnat o. grundgående (större l. mindre) fartyg (av trä l. metall l. betong) avsett för transporter av skilda slag (på floder l. insjöar l. hav o. dyl. l. i hamnar) o. framdrivet gm bogsering l. rodd l. stakning l. dragning (av på flod- l. kanalstrand gående personer l. dragdjur) l. med segel l. motor; ofta: läktare, lastpråm; äv. (numera i sht bygdemålsfärgat i vissa trakter) om dylik farkost använd ss. färja på floder o. sjöar; förr äv.: ponton. SthmSkotteb. 3: 194 (1521). Ty föres mäst Höö, Säd, Biälkar, Stycken och sådant med Promar, dedan en fyllhund kallas fyll-promer. Rudbeck Atl. 3: 279 (1698); jfr 5. Färgan öfver Renströmmen .. ligger på 2ne små pråmar. Palmstedt Res. 53 (1778). Vid Lafrets By är en liten Pram, til deras tjenst, som ärna sig öfver Laga å. Osbeck Lah. 223 (1796). jfr: Pråm: fartyg, som icke är försett med maskineri eller segel som framdrivningsmedel. SFS 1936, s. 518. — jfr AVLASTNINGS-, BARLAST-, BECK-, DOCK-, FLOTT-, HANDKRAN-, JÄRN-, KANAL-, KOL-, KRAN-, LAST-, LOSSNINGS-, MJÖL-, MOTOR-, MUDDER-, SLOTTS-, SLÄP-, STEN-, STÅL-PRÅM m. fl.
2) (förr) sjömil. för krigföring på grunt vatten avsett, med kanoner bestyckat fartyg av samma typ som större lastpråm, blockskepp, holk. OPetri Kr. 291 (c. 1540). Tree pramer, besatte medh stycken och musqueterer. OxBr. 9: 654 (1645). Ehrenskjöld .. kallade alla Officerare om bord på Promen. Tornquist Utk. 2: 59 (1788). Hildebrand Medelt. 2: 866 (1898; om medeltida förh.). — jfr BLOCK-, BOMBARDER-, DEFENSIONS-, KANON-, SKOTT-, STYCKE-PRÅM.
3) (vanl. pram) (i sht bygdemålsfärgat i vissa trakter l. om norska förh.) mindre, odäckad o. flatbottnad, med åror framdriven farkost använd ss. skeppsbåt l. jolle l. fiskebåt o. d., eka. Dalin Synon. 72 (1870). Den till jakten hörande prammen, som följde efter på släp, blef i brådskan ej halad ombord. TurÅ 1898, s. 221. De minsta skeppsbåtarna, ”jollarna”, liksom ”prammarna” .. äro uteslutande avsedda för rodd. Hägg Segel 122 (1935).
5) äldre, nedsättande benämning på person, särsk. drinkare; jfr språkprovet från 1698 under 1; i ssgrna DYNG-, FYLL-, ÖL-PRÅM.
-BYGGARE. person som har till yrke att bygga pråmar; förr äv. ss. tillnamn. SthmSkotteb. 3: 303 (1524). Anders Andersson Pråhmbyggare. BoupptSthm 24/2 1668. SLorS 16: 546 (1899). —
-BÅT. (†)
-DRAGARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
1) (i sht om utländska förh.) person som har till yrke att (gående på stranden) framdraga pråm(ar) på flod l. kanal o. d. Bercovici RopVolga 8 (1926). Kören stämde åter upp en visa, Pråmdragarnas sång vid Volga. Blomberg LandLåg. 208 (1930).
-visa, r. l. f. —
-FLOTTA, r. l. f. antal pråmar som ägas av ett rederi o. dyl. l. som trafikera ett visst farvatten o. d. SkogsvT 1907, s. 498. Den pråmflotta, som är tillfinnandes i Ryssviken. VFl. 1931, s. 190. —
-FRAKT.
-HUS.
-KARL. [fsv. pramkarl] besättningsman l. skeppare på pråm; förr äv.: färjkarl. SthmSkotteb. 1539, s. 15. En mörk natt skulle .. (N. N.) fara öfver Lyddeköpinge färjeställe, men pramkarlen kom ej ut. BL 9: 177 (1843). Söderhjelm MVärld 1: 9 (1929). —
-KVARN. (förr) vattenkvarn placerad på (i flod o. d.) förankrad pråm. Stiernman Com. 3: 510 (1667). Ymer 1930, s. 262 (om förh. på 1700-talet). —
-LÖDE, m.?; pl. -er. [för senare ssgsleden jfr y. fsv. (bats) lödhe, m., (båt)last; jfr äv. nor. dial. løda, f., pålastning (av säd o. d.), samt løda, stapla, isl. hløða, lasta, till hlaða, lasta, stapla (se lada, v.2); jfr äv. lod, sbst.3] (†) pråmlast. (Tre) pramlöd[er] steen. SthmSkotteb. 3: 268 (1525). —
-MÄSTARE. (†) person som styr l. har uppsikt o. d. över pråm. SthmSkotteb. 3: 303 (1524). PH 10: 174 (1773). —
-POJKE. besättningspojke på pråm l. på bogserbåt som drar pråmsläp; äv. om pojke som sköter en häst som drar en pråm. Söderhjelm MVärld 1: 9 (1929). —
-PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. (pråm- 1669 osv. pråme- 1684) pråmavgift; förr äv.: färjpänningar. BoupptSthm 1669, s. 418. Officererne kunna intet heller begära, at wara frie wid Färjestader, för Bro- och Pråmme-penningar. LMil. 1: 347 (1684). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-ROT. (i fackspr.) ss. spant i pråm använt parti av träd, bestående av en del av nedre delen av stammen samt en i vinkel däremot gående rotdel. SundsvP 1886, nr 70, s. 4. —
-RULLA, r. l. f. (†) förteckning över en pråms last. Peder Lumpe haffu[er] .. giortt .. fullan regenskap ept[er] både pråm rullerne ssom j r[e]tta låge. 2SthmTb. 2: 240 (1553). —
-SEDEL. (i fackspr.)
-SLÄP. större l. mindre antal med trossar o. d. förbundna pråmar dragna av en (stundom flera) bogserbåt(ar). Ett pråmsläp, som hade det knepigt nog att klara sin långa svans i det krokiga farvattnet. Sparre Spinnspö 172 (1930). —
-TALJA. (†) sjöt. avhållstalja på pråms (l. bogserbåts) utombordssida. Frick o. Trolle Sjöm. 167 (1872). —
-TANK. (i fackspr.) slusskammare byggd ss. en stor pråm o. nedsänkt i vattnet o. vilande på kanalbottnen. 2UB 9: 421 (1905). —
-VIRKE. (pråm- 1524 osv. pråme- 1602) (numera bl. tillf.) virke varav pråm bygges. SthmSkotteb. 3: 242 (1524). SUFinlH 1: 236 (1602). —
B (†): PRÅME-PÄNNINGAR, -VIRKE, se A.
Spalt P 2221 band 20, 1954