Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUKA pɯ3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(puch- 1569 (: puchere). puk- 1561 (: pukere) osv.)
Etymologi
[jfr t. pauken; till PUKA, sbst.1]
(numera knappast br.) slå puka; i p. pr. äv. i substantivisk anv., om person som slår puka. (Vid riksdagens avslutande) trumetas och pukas på salen. RP 10: 675 (1644). De pukande och pipande jemte de ledsagande vännerna .. vände åter till Jerusalem. Bremer GVerld. 3: 167 (1861). LoW (1889).
Avledn. [delvis möjl. avledn. av puka, sbst.1]: PUKARE, m. (-are 1561—1859. -er(e) 1561—1591) (numera knappast br.) pukslagare. KlädkamRSthm 1561 K, s. 202 a. Mankell Fältsl. 722 (1859). jfr fält-, hov-, här-, regements-pukare.
Ssg: pukare-häst. (†) pukhäst. Dalin Vitt. 4: 143 (1741). —
PUKERSKA, f. (†) kvinnlig pukslagare. Lindfors (1824). Meurman (1847).

 

Spalt P 2356 band 21, 1955

Webbansvarig