Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUNKTION puŋkʃω4n, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. punktion, eng. punction, fr. ponction; av lat. punctio (gen. -ōnis), vbalsbst. till pungere, sticka (jfr INTERPUNKTION, PUNKT)]
med. handlingen att punktera (se PUNKTERA, v.1 5), instick (i kroppshåla, hålorgan l. vävnad) för att uttömma vätska (l. för att erhålla vävnadsdel till undersökning). Martin Bensj. 359 (1782). Punktion af brösthålan. Petersson FysUnders. 335 (1908). — jfr BLÅS-, LUMBAL-, VEN-PUNKTION m. fl.
Ssg (med.): PUNKTIONS-NÅL. redskap varmed punktion göres. InternMed. 2: 25 (1916).

 

Spalt P 2429 band 21, 1955

Webbansvarig