| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PURIST pɯris4t l. pu-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
1) person som (är anhängare av en riktning som) ivrar för o. praktiskt eftersträvar renhet i ett l. annat avseende, t. ex. ren lära, strikt efterföljande av vissa maximer l. stilrenhet l. dyl.; numera nästan bl. (konst.) i fråga om vissa konstnärliga strävanden l. en viss riktning inom konsten (se PURISM 1). Kellgren (SVS) 5: 432 (1790). (Lehnberg) kan läsas af Orthodoxer: han kan läsas af Theologer: han kan läsas af Purister äfvenså väl, som af Eudémonister. JournLTh. 1809, nr 79, s. 3. Väl mumlar i Persien en och annan purist, att desse Imamernes ställesföreträdare borde vara en fullkomlig Muchted Mossum. SvLitTidn. 1819, sp. 282. (Målaren Tor Hörlin) har länge varit s. k. purist. DN(A) 1955, nr 46, s. 5.
2) språkv. person som (är anhängare av en riktning som) ivrar för o. praktiskt eftersträvar språklig renhet gm undvikande av främmande språkelement l. utmönstring av dylika element ur språket, språkrensare; stundom (i sht förr) klandrande. Hof ESkr. 74 (1763). Skalden .. är purist. Han säger hellre ättling än descendent, hellre doft än parfym. Larsson PoesLog. 38 (1899). Bergman i 3SAH 51: 101 (1940).
Spalt P 2452 band 21, 1955