Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PURJO pur4jω, r. l. m.; best. -n; pl. (knappast br.) -r (ST 1940, nr 112, s. 5); förr äv. PORRO l. PURO, r. l. m., l. PURRI, m.
Ordformer
(porrio 1773. porro 1722. purjo (-io) 1664 osv. puro 1736. purri 1685. purrio 1685—1741)
Etymologi
[jfr d. porre, nor. purre, t. porree, ffr. porjon, fr. porreau (varav gm ombildning fr. poireau), fr. dial. pour(r)iau, porion, porgeon, it. porro, span. puerro; av lat. porrum, porrus, (gräs)lök (l. därtill bildade avledn.), rotbesläktat med gr. πράσον, lök (jfr PRASEOLIT m. fl.). De sv. formerna med j synas närmast utgå från fr. dial.-former (pourriau o. d.). Ssgn PURJOLÖK (vars äldsta form purlök är bildad efter mlt. porlōk) är i sv. äldre än det enkla ordet]
purjolök; vanl. ss. ämnesnamn, om (den ss. grönsak l. krydda) använda växten i dess helhet l. bladen därav. HovförtärSthm 1664, s. 5. Purjo .. ger .. soppor och annat en angenäm smak. Linné Diet. 2: 179 (c. 1750). StKokb. 183 (1940). — jfr SOMMAR-, VINTER-PURJO.
Ssgr: PURJO-FRÖ, n. ofta koll. Almström Handelsv. 255 (1845). —
-LÖK, se d. o. —
-SOPPA, r. l. f. kok. soppa beredd med purjo ss. smaksättande ingrediens. Escoffier 1: 92 (1927).

 

Spalt P 2454 band 21, 1955

Webbansvarig