Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUSSIG pus3ig2, adj.2 -are. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. pusz-. -ig 1690 osv. -ot 1640. -ug 1690. -ut 1690)
Etymologi
[till en germ. rot pus, blåsa, svälla o. d. (jfr PUSEN)]
om ngns kropp l. om kroppsdel (i sht ansikte l. kinder) l. om person med avseende på hans kropp l. ansikte: som utmärkes av former som äro slappa o. svällande på ett fult sätt, plussig, slappfet, pösig, uppsvälld. Murenius AV 48 (1640). Ansiktet (på den sjuka flickan var) updrifvet och pussigt. VetAH 1782, s. 305. Källarmästaren Wång, en medelstor, pussig, jovialisk man. Adelsköld Dagsv. 1: 98 (1899). Pannan var låg .., kinderna pussiga och munnen bred. Trenter SomRop. 221 (1944). — jfr BLEK-, KIND-, RÖD-PUSSIG. — särsk.
a) (†) om min, övergående i bet.: (glad o.) rödmosig. Pussig min och vin på bälgen / Är en jordisk herrlighet. Bellman SkrNS 1: 88 (c. 1770). Röd och pussig min. Dens. 5: 82 (c. 1775).
b) (numera knappast br.) i fråga om slapp ansvällning (av kroppsdel) hos djur. Fåren (som ledo av vattusot ha) varit pussige under sin siukdom å båda sidor om hufvudet. PH 6: 4411 (1756). Tidén Bosk. 63 (1841).
c) (tillf.) bildl. Pussigt feta emmor (dvs. emmastolar). Forsslund Storg. 142 (1900).
Avledn.: PUSSIGHET, r. l. f. plussighet, pösighet o. d. Lindestolpe Fross. 13 (1717). Fahlcrantz Kyrkoh. 137 (1907). jfr blek-pussighet. särsk. (numera knappast br.) konkret(are): pussig ansvällning l. svullnad. Lindestolpe Frans. 74 (1713). Skörbjuggs-artade pussigheter. Hedin SvarVetA 4 (1794).

 

Spalt P 2482 band 21, 1955

Webbansvarig