Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUTA pɯ3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr eng. pout (i bet. 1); antingen till en (möjl. urspr. ljudmålande) germ. rot put, svälla o. d. (jfr PUTA, sbst.3), l. en (senare) ljudmålande bildning av samma slag som PLUTA. — Jfr PUT, sbst.1]
Tholander Ordl. (c. 1875; utan närmare angiven bet.).
1) skjuta fram l. ut läpparna, truta, pluta.
a) intr.; med subj. betecknande antingen person (i uttr. puta med munnen l. läpparna) l. läpp(ar) l. mun. LoW (1911). Han putar litet med läpparna! Men inte till kyss … Det är en .. välkänd grimas av förakt och vedervilja. Bergman JoH 60 (1926). Mormor, sa Nils-Olov och putade litet med munnen, här har jag ingen att leka med. Holmström BarnMödrManf. 92 (1928).
b) (tillf.) tr., om person: skjuta ut l. fram (munnen). Bergman LBrenn. 66 (1928).
2) om sak: stå ut l. sticka fram i en rundad l. spetsig utbuktning l. knöl o. d.; ofta med bestämning (inledd med av) betecknande ngt (mer l. mindre dolt) som föranleder (o. vars form avspeglas i) utbuktningen. Trasiga, smutsiga byxor med putande knän. Wester Żeromski TrognFlod. 163 (1921). Med fickorna putande och fuktiga av daggvåta päron. Fogelqvist Minn. 9 (1930). Magen som putade en liten aning. Fogelström Somm. 152 (1951).
Särsk. förb.: PUTA FRAM10 4. särsk. till 2. Granlund KarolinÖ 100 (1914). —
PUTA UT10 4.
1) till 1.
a) intr., till 1 a. Med läppar, som trumpna putade ut. Hallström Purpur 121 (1895).
b) (tillf.) tr., till 1 b. Johnson Se 207 (1936).
2) till 2. NTIdr. 1898, s. 23. En kollega vars ficka putade ut av en halvpanna kronbrännvin. Fridegård LHårdVid. 8 (1951).
Avledn.: PUTIG, adj. till 2, om sak: som putar ut. Sömnadsb. 105 (1915). Hennes rygg är kutig och magen putig. Bergman Chef. 266 (1924).

 

Spalt P 2493 band 21, 1955

Webbansvarig