Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUTTA put3a2, v. -ade; förr äv. PÖTTA, v.; ipf. pötte; o. PUTTAS put3as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(putt- 1889 osv. pött- 1838—1897. -a 1838 osv. -as 1953 osv.)
Etymologi
[sv. dial. putta, potta, pötta; jfr dan. o. nor. putte samt eng. put; sannol. besläktat med PÅTA, v.]
1) (vard.) lätt knuffa l. stöta till (ngt l. ngn); i denna anv. äv. intr., i uttr. putta på ngt l. ngn; i förb. med riktningsadv. (se i sht särsk. förb.): sätta (ngt l. ngn) i rörelse l. förflytta (ngt l. ngn) gm att lätt knuffa l. stöta till det resp. honom. Knorring Ståndsp. 1: 79 (1838). ”Vi få ej gå in till mamma”, svarade den yngsta, pöttande på den äldsta som ej kunde tala för skratt. Dens. Skizz. I. 2: 200 (1841). (Hon) pötte henne med armbågen. Dens. Förh. 2: 141 (1843). Mellanväggarna (i de provisoriska bostäderna) måste man putta åt sidan för att komma från bås till bås. Sachs MLSaldo 282 (1949). — särsk. ss. dep.: knuffas l. dyl. Vi puttas och trängs på tåg och bussar. Idun 1953, nr 33, s. 3.
2) (vard.) stoppa l. sticka ned (ngt i l. under ngt som höljer det). Molin ÅdalP 18 (1896). Dåren .. puttar sina ägodelar så djupt ned, att han inte själf kan öfvervaka dem. Heidenstam Karol. 1: 10 (1897).
3) (†) anbringa l. sätta (ngt på ngt). Konstkritikussarna puttade nya stålpennor på skaften. Hedenstierna FruW 190 (1890).
Särsk. förb. (vard.): PUTTA INUNDER, se putta under. —
PUTTA NED10 4 l. NER4.
1) till 1. SvSkämtl. 102: 22 (1918).
2) till 2. Paulson Aristoph. 1: 60 (1901). —
PUTTA TILL10 4. till 1. WoJ (1891). Sundbeck Elsa 17 (1897). Så puttade herrn till .. bollen. DN(A) 1933, nr 225, s. 11. —
PUTTA UNDER10 40 l. INUNDER040. särsk. till 1. Nilsson Kabb. 145 (1916).
Ssg: (1) PUTT-PÄRK. [sv. dial. (Gotl.) puttpärk; förleden syftar på det speciella sätt att slå in bollen (hårt o. nära längs marken) som användes i spelet] (på Gotland; i sht förr) en varietet av pärkspelet som skiljer sig från det vanliga spelet (bakpärk) därigm att pärken är längre o. smalare, att innelaget har två pärkkarlar (fram- o. bakkarl) o. att framkarlen skall ta bollen i luften, innan den tagit mark; äv. benämnt: frampärk. LfF 1877, s. 109. Balck Idr. 1: 83 (1886). 2SvUppslB 23: 632 (1952).

 

Spalt P 2511 band 21, 1955

Webbansvarig