| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PYTAGOREISK pyt1agore4isk l. py1– l. pyta1– l. pytag1-, l. -ωr-, förr äv. PYTAGORISK (pythago’risk Weste), adj.
(i sht i fackspr.) som härstammar från l. har samband med l. hänför sig till den grekiske filosofen Pytagoras o. hans läror. Pytagoreiska skolan, pytagoreismen. Thorild 4: 166 (1795). Den Pytagoriska drömmen om sferernas musik. Franzén Minnest. 3: 670 (1844). Ahlberg FilH 1: 50 (1925). — särsk.
b) (†) om folk: vars livsåskådning överensstämmer med Pytagoras’ läror. Benjanerne äro .. et Pytagoriskt folk, som aldeles hålla sig från blods utgjutelse. Kempe FabritiiL 54 (1762).
c) [Pytagoras’ lärjungar sägas ha varit tvungna att under de första fem åren tigande åhöra hans undervisning] (numera bl. tillf.) om person: som i tystnad åhör en lärares o. d. undervisning; äv. i sådana uttr. som pytagoreisk tystnad, om vördnadsfull tystnad. KyrkohÅ 1910, MoA. s. 47 (1738). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 150 (1898).
d) i vissa stående uttr.
α) pytagoreiska (läro)satsen l. teoremet, (geom.) (den enligt traditionen av Pytagoras upptäckta) satsen att i en rätvinklig triangel summan av kvadraterna på kateterna är lika med kvadraten på hypotenusan, Pytagoras’ sats. NF (1889). Det pythagoreiska theoremet. Nyblom Minn. 1: 123 (1904).
β) pytagoreisk ekvation, (mat.) ekvationen x2 + y2 = z2, där x o. y motsvara kateterna o. z motsvarar hypotenusan i en rätvinklig triangel. TMatFysKemi 1919—20, s. 1.
γ) pytagoreisk triangel, (geom.) rätvinklig triangel i vilken alla sidornas längder mätas av hela tal utan gemensam faktor (bortsett från 1). Rålamb 14: 46 (1690). TMatFysKemi 1920—21, s. 149.
ε) pytagoreiskt kors, kors format som bokstaven Y (använd av Pytagoras som en symbol för dygdens o. syndens vägar som skiljas), gaffelkors, rövarkors. Uggla Herald. 62 (1746). 2NF (1915).
ζ) pytagoreiskt komma, (mus.) komma (se KOMMA, sbst.1 4) betecknande skillnaden i svängningstal mellan tolfte kvinten o. sjunde oktaven. Höijer 231 (1864).
η) pytagoreisk lyra, (mus.) ett slags åttasträngig lyra som enligt traditionen skall ha uppfunnits av Pytagoras. Höijer (1864).
Spalt P 2550 band 21, 1955