Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PYTT, sbst.2, l. PYTTE, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(pytt 1852 (: Malmöpytt)—1878. pyttar, pl. 1852 (: Malmöpyttar)—1891. pytte 1891)
Etymologi
[sv. dial. pytt, pött, liten pojke, bildning av samma slag som PUTTE, sbst.1]
(†) småväxt person (man), dvärg, lilleputt. Innevånarne på Malmön utan för Bohuslänska kusten, de s. k. ”Pyttarne”. Düben Lappl. 368 (1873). WoJ (1891). jfr: Malmöpytt. Holmberg Nordb. 9 (1852). Anm. I följande språkprov användes pytt ss. ett skämtsamt namn: (Lögnens morfader) var lille Junker Pytt, som gick i granngårdarne, at märka Ord. Dalin Arg. 2: 136 (1734, 1754).

 

Spalt P 2554 band 21, 1955

Webbansvarig