Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
PÅ-DÖMA. [jfr d. pådømme (i bet. 1)] (†)
1) till I 28 a: fälla dom i (en sak), avdöma. Strinnholm Hist. 4: 189 (1852; d. orig.: paadømmes).
2) till III 6: ådöma (ngn ngt); anträffat bl. i p. pf. The honom pådömde böter. Schmedeman Just. 1452 (1696). VDAkt. 1725, nr 497. —
(I 16 c (ϑ), 55 a) -DÖTT, p. adj. n. sg. (†) i uttr. ngt är ngn pådött av ngn, ngt har (gm arv) tillfallit ngn gm l. vid ngns död. Schroderus Liv. 136 (1626; t. texten: angestorben).

 

Spalt P 2742 band 21, 1955

Webbansvarig