| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
-HÖRA. [fsv. pahöra; jfr d. påhøre] (†)
1) till I 24 b ι, III 5: (uppmärksamt) lyssna på (ngt), åhöra, höra på; äv. abs. OPetri 2: 233 (1528; abs.). Efftersom .. wij med största behagh och nöÿe hans predikningar hafwa påhört. VDAkt. 1685, nr 130. Tal, illa utförda, knappt påhörda vid stadsportarna. MoB 4: 23 (1795). Dalin (1855; angivet ss. föga br.).
2) i uttr. som nu påhöres, som det nu låter l. säges; jfr höra 4 c, 8, samt på I 34 l. Peringskiöld Hkr. 1: 458 (1697). —
-HÖRE ~hö2re l. ~hœ2-, förr äv. -HÖRO, sbst. (-höre 1918. -höro 1769) [vbalsbst. till -höra 1 o. höra på; jfr åhöra, sbst. (fsv. ahöra, f.)] (numera bl. ngn gg tillf.) om förhållandet att höra på; i uttr. i ngns påhöre, ss. beteckning för att ngt säges o. d. under sådana förhållanden att ngn hör på, stundom: inför ngns öron l. i ngns närvaro. Posten 1769, s. 970. Jag tror, att mor tänker sitta oppe hela natten .. sade Hanna till Frans i gummans påhöre. Wägner ÅsaH 124 (1918). —
Spalt P 2789 band 21, 1955