| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅKÖRA på3~ɟö2ra l. ~ɟœ2-, v. -kör, -de, -t, -d ((†) pr. sg. -körar Bullernæsius Lögn. 355 (1619); se för övr. KÖRA, v.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 187 (1749)), -ING (†, Hellberg Samt. 12: 179 (i handl. fr. 1865)), -NING, -SEL (se avledn.); -ARE, -ERSKA, se avledn.
(i fråga om bruklighet jfr anm. sp. 2716)
1) (†) till PÅ I 1: köra (se KÖRA, v. 13) l. färdas med fordon på ngt; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ning: körning på ngt. Ett med råg om hösten besådt stycke skulle .. (där ägorna äro mycket blandade), då vårsåningen sker, genom tramp och påkörning af grannar och någrannar förderfvas. EconA 1807, mars s. 28 (1792).
2) till PÅ I 13, III 2: gm körning (se KÖRA, v. 9) forsla fram l. ut o. placera (ngt) på ngt; äv. (särsk. i uttr. påköra ngt med ngt) med avs. på mark o. d. varpå ngt efter framforsling placeras: gm framkörning o. utplacering l. utbredning av ngt förse (med ngt); äv. i uttr. påköra ngt på ngt l. påköra ngt ngt. Trozelius Rosensten 128 (1752). 160—170 .. kärrlass (märgel) .. påkördes hvarje tunnland. QLm. 1: 45 (1833). Alldenstund sådan torf .. kan påköras med kalkaktig morän .. från omedelbara närheten, bör den vara en tacksam odlingsjord. Ymer 1902, s. 345. Simmons FlKiruna 52 (1910).
3) till PÅ III 2 l: vid körning (se KÖRA, v. 10, 13) stöta emot l. kollidera med (ngt l. ngn); köra på (ngt l. ngn); om fordon l. fartyg l. om förare av fordon o. d. Spak HbFältartill. 200 (1873). Tåget n:r 612 påkörde det vid vattenpumpen .. stående tåget n:r 609. SD(L) 1900, nr 608, s. 4. Någon som helst fara för att ”Oden” skulle påköras af de öfriga fartygen förefanns .. icke. Därs. 1901, nr 440, s. 3. Två ynglingar .. dödades .., då de på Södertorg i Visby påkördes av en bilist. Kvällsp. 1952, nr 114, s. 16.
4) till PÅ III 2 o, = PÅDRIVA 5; äv. oeg. l. bildl.; förr äv.: truga (ngn); äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.; numera företrädesvis (i sht vard.) ss. vbalsbst. -ning, pådrivning, äggelse l. tillsägelse att arbeta l. skynda sig o. d.; jfr KÖRA PÅ 1, 2. Om werdhen gästerna ey påkörar, mistar han sitt goda gästgiffuare nampn. Bullernæsius Lögn. 355 (1619). Jag hela natten såg, / Hur alt gick hult om bult, och wåg påkiörde wåg. Runius (SVS) 1: 317 (1713). Det rebelliska köttet .. mit eldfängda hiärtas skörtunna, hvilke påkörande våldsvärkare! Wallenberg (SVS) 2: 126 (1769). Han behöver .. en (duktig) påkörning. Östergren (1935). särsk.
a) (†) med avs. på vagn: gm pådrivning av dragdjuren få (vagn) att röra sig raskt, köra (se KÖRA, v. 8) med fart. Den grymma Ares, som påkör Syrernas krigsvagn. Carlstedt Her. 3: 116 (1833).
b) (numera bl. ngn gg tillf.) i uttr. efter ngns påkörande, efter ngns påtryckningar o. d.; äv. i uttr. genom ngns påkörande, gm att ngn driver på l. befordrar ngt o. d., förr äv. övergående i bet.: gm ngns åtgörande l. (på)yrkande; jfr PÅDRIVA 5 e. Iagh beder .. at genom Eders Herredömmes påkörande måtte .. domen .. bliffva revideret. OxBr. 12: 243 (1626). VDAkt. 1680, nr 304 (: effter). Carl XII Bref 319 (1704).
2) (numera i sht vard.) till 4: pådrivare.
β) (i Finl., numera mindre br.) spelt. bildl., om det kort som lägges ut jämte paret i kortspelet ”två herrar o. en narr”; särsk. i uttr. par och påkörare, om detta kortspel. Topelius Dagb. 1: 194 (1834). CMFranzén (c. 1837) hos Schück o. Warburg 2LittH 3: 244 (om kort). FinT 1941, 2: 126.
b) om ngt som (gm tryck l. pressning l. stöt o. d.) driver l. tvingar ngt l. ngn att röra sig (fortare); äv. om tryck l. stöt o. d. som driver på ngt l. ngn; särsk. om vind som driver på l. fram ngt (i sht ett fartyg), särsk.: stark medvind, frisk vind i seglen; jfr pådrivare b, körare 2, 3. Tiselius Vätter 1: 70 (1723). Därpå stöter vestanvädret til, Isen får starka påkörare, och kastas in på stranden. GbgMag. 1759, s. 290. Gynnade af en nordostlig påkörare, foro vi hastigt och lustigt genom kanalen. Andersson Verldsoms. 1: 19 (1853). särsk.
α) [jfr motsv. anv. av fr. accélérateur] (†) = pådrivare b slutet; jfr c. Hernquist Hästanat. 88 (1778).
c) (numera bl. mera tillf.) = pådrivare c, c α, d; äv. bildl. (jfr pådrivare c γ). LPetri Jes. 9: 4 (1568). Loenbom Stenbock 3: 177 (i handl. fr. 1716). Knorring Torp. 2: 135 (1843; bildl.). (Uno Troili) behöfde en påkörare, en starkare vilja att stödja sig vid, då hans egen sviktade. Dahlgren 1Ransäter 87 (1905).
Ssgr (till påkörare 2): påkörar(e)-muskel. (-are-) (†) = påkörare 2 b α. Hernquist Hästanat. 86 (1778).
-stav. (numera bl. tillf.) till påkörare 2 a: stav l. käpp varmed djur (särsk. oxe) pådrives. Polhem Bet. 1: 16 (1721; bildl.). Björnståhl 3: 152 (1778).
-vatten. (-are-) (†) bärgv. till påkörare 2 b: vatten använt för bortsköljning av after vid vaskning. JernkA 1827, s. 317. —
PÅKÖRSEL, r. l. f. särsk. (†) till 4: värksamheten att pådriva (se d. o. 5 b) ngt, pådrivning, pådrivande värksamhet. Acrel Sår 180 (1745).
Spalt P 2810 band 21, 1955