| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
RABBEL rab4el, n.; best. rabblet.
rabblande (av en själlöst inlärd läxa l. av ngt som läses utan inlevelse o. d.); ngt som rabblas; stundom äv.: osammanhängande tal, struntprat, (otydligt) mummel o. d. Öman Ungd. 143 (1889). Inspektörerna .. (ha) upptäckt själlöst rabbel vid biblisk historie-undervisningen. DN 1894, nr 9074 A, s. 2. Hur skulle det bli, om en skulle följa ditt rabbel? Sundblad Off. 181 (1894). Ett otydligt rosslande rabbel. Roos Helgsm. 1: 144 (1896). Hedberg Räkn. 44 (1932). — jfr KATEKES-RABBEL.
Spalt R 11 band 21, 1955