| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
RADIKAL rad1ika4l, adj. o. sbst.; ss. adj. med komp. -are o. adv. -T. (Anm. Förr användes äv. den lat. adv.-formen radicaliter. HSH 16: 276 (1769), Ekbohrn (1904)); ss. sbst. i bet. II 1, 3 o. 4 r. l. m., i bet. II 2 m.||ig., best. -en, pl. -er.
I. adj.
1) (numera knappast br.) bot. som tillhör l. utgår från roten av en växt o. d. Radikala skott. BotN 1884, s. 30.
2) hörande till l. utgörande ngts ursprung l. rot; äv.: ursprunglig, inneboende; numera bl. i fråga om ngt ont, vanl. i sådana uttr. som det (l. ngts o. d.) radikala onda, radikalt ond [jfr t. das radikale böse], ss. beteckning för att det onda (l. ngt ont) tillhör ngns (l. ngts) inneboende l. ursprungliga natur (särsk. i fråga om människonaturens inneboende ondska l. syndafördärv); stundom i utvidgad anv., närmande sig l. övergående i 3. Det radicala Onda. Wulf Köppen 1: 140 (1799). Man har tviflat om solstrålarne utveckla någon värma i luften förr än de råkat jorden, och då skulle atmospherens radicala värma endast härröra från jordens upvärmda yta. Ehrenheim PVetA 1823, s. 20. Man måste .. (enligt Kant) antaga, att .. benägenheten (till det onda) är ”radikal” eller likasom sitter i roten till människans empiriska vilja. Nyblæus Forskn. I. 2: 81 (1875). Den mänskliga naturen är även för La Bruyère radikalt ond. Böök 4Sekl. 9 (1928). Det oformligt uppsvällda kunskapsstoffet är vårt gymnasiums radikala onda. SvTidskr. 1931, s. 66.
3) som går till ngts rot l. ursprung; vanl. i utvidgad l. bildl. anv., övergående i bet.: grundlig, genomgripande, djupgående, djupt ingripande; särsk. om (bote)medel l. kur o. d.: som angriper en sjukdom o. d. i dess rot l. i dess grundorsak o. d. resp. botar en sjukdom o. d. gm att angripa den i dess rot osv. At Herr Controlleuren Savary Radicalt Curerat mig .. för .. Fråssa .., intygas på begäran. DA 1793, nr 263, s. 2. Åtskillig Slags Rörelse, det enda Radicala Botemedlet mot Lungsoten. LittT 1795, s. 323. Menniskan .. bör undergå en radikal förändring till hjerta och tänkesätt. LBÄ 39—41: 5 (1800). (Slottet är) så radikalt restaureradt .., att det nästan kan sägas nybyggdt. Hahr ArkitH 303 (1902). För kyrkorummets arkitektur betyder den karolinska stilen en radikal omvälvning. 2SvKulturb. 5—6: 106 (1936). — särsk. (mera tillf.) övergående i bet.: fullkomlig, ren(odlad), total o. d. (Om en kyckling) beger sig till hafs och simmar, så är det .. en radikal vansinnighet. Snellman Gift. 1: 162 (1842). Det är .. radikalt omöjligt att .. höja arbetslönerna .. öfver den siffra som .. bestämmes genom förhållandet mellan utbjudet och efterfrågadt arbete. Bergstedt Clément PolEkon. 431 (1868).
4) [specialanv. av 3; jfr II 2] som arbetar l. är benägen för l. (om sak) som åsyftar l. går ut på l. har avseende på vittgående omdaningar l. reformer i fråga om samhällets styrelse o. dyl. l. i fråga om religiösa l. moraliska l. kulturella l. språkliga förhållanden o. d.; reformivrig; ytterliggående; äv. övergående i bet.: vänstersinnad; äv. i pl. i substantivisk anv., i uttr. de radikala, sammanfattande beteckning för personer med radikala åsikter; jfr LIBERAL I 4 b. I den indistinkta representationen (är) endast den radikala principen konseqvent, som ger personlig rösträtt åt hvarje medborgare hvilken endast kommit till myndiga år. Geijer I. 4: 180 (1822). Fäderneslandet har .. fått i sitt hufvud att Aftonbladet skall vara ett ”våldsamt radikalt blad”. AB 1831, nr 86, s. 3. Faktiskt ligger det en fara i att bli politiskt intresserad och politiskt radikal vid allt för unga år, då hjärnan ännu är outvecklad. Lidforss Dagsb. 19 (1905). Hellström i 3SAH LVIII. 2: 205 (1947). — jfr FRAS-, KULTUR-RADIKAL.
5) språkv. som tillhör l. har avseende på ett ords rot (l. stam); särsk. om språkljud: som ingår i l. tillhör roten. FörslSkolordn. 1817, s. 115. (Ljudet) r i burk (synes) lika litet radikalt, som s i mask. Rydqvist SSL 2: 24 (1857). Adj. fat (bristande), och .. dess radikala samband .. med adj. far (få). Därs. 3: 274 (1863). Hellquist EtymOrdb. 818 (1922). — särsk. (†) i uttr. radikalt ord, rotord. Meurman (1847).
II. sbst.
1) [efter motsv. anv. i fr.] kem. motsv. I 2; dels (i ä. fackspr.) om en metall l. ett grundämne i förh. till därav bildade oxider o. d., dels (o. numera bl.) om atomgrupp med en l. flera fria valenser som utgör den gemensamma (o. karakteristiska) beståndsdelen i en (grupp av) kemisk(a) förening(ar) o. som ofta förblir oförändrad vid kemiska reaktioner. Gadolin InlChem. 47 (1798). Vi skola .. dela metallerna i tvenne classer: a) Alkaliernes och Jordarternes radicaler, och b) de egentligen så kallade Metalloxidernas radicaler. Berzelius Kemi 2: 7 (1822). Syrornes och oxidernes elektropositiva beståndsdel kallas deras radical. Almroth Kem. 52 (1834). Radikalers benämningar hava i regeln slutstavelsen -yl. Starck Kemi 235 (1931). — jfr ALKOHOL-, BAS-, METYL-, SYRA-RADIKAL.
2) [efter motsv. anv. i eng.] motsv. I 4: person som hyser radikala (politiska) åsikter l. (i fråga om utländska förh.) är anhängare l. medlem av radikalt (politiskt) parti. SC 1: 23 (1820; om engelska förh.). Borgarståndets radikaler. Stenhammar Riksd. 3: 128 (1845). Vi radikaler (skola) söka göra vårt bästa (i rättstavningsfrågan). Verd. 1887, s. 12. Asplund LivSmultr. 133 (1945). — jfr FRAS-, KULTUR-RADIKAL.
3) språkv. motsv. I 5: (del av ett) ord som icke kan uppdelas i mindre, betydelsebärande element, rot, stam; äv. om språkljud som hör till ett ords rot l. stam. Scherping Nyck. 39 (1730). Nyström NKina 1: 140 (1913).
4) mat. motsv. I 6: storhet som är framställd ss. en rot av en annan storhet, rot. Hvar och en radikal har lika många olika värden, som dess exponent innehåller enheter. Nycander Lardner 10 (1837). 2SvUppslB (1952).
(I 5, II 3) -BOKSTAV~02 l. ~20. [jfr t. radikalbuchstab, eng. radical letter, fr. lettre radicale] (†) språkv. om vart o. ett av de språkljud som ingå i l. bilda ett ords stam l. rot; särsk. om sådan konsonant i de semitiska språken. Scherping Nyck. 37 (1730). Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 28. —
(I 2) -EGENSKAP. (†) om ngts grundläggande l. mest karakteristiska egenskap. Ehrenheim Phys. 1: 41 (1822). —
-KUR; pl. -er. [jfr t. radikalkur, eng. radical cure, fr. cure radicale] om behandling l. kur (se kur, sbst.3 1) som angriper en sjukdom o. d. i själva dess rot (o. botar den för framtiden); äv. allmännare: ”hästkur”; ofta bildl., om kraftig l. genomgripande åtgärd som syftar till en radikal förbättring o. d. (Söndagsskolorna) möttes .. af många tänkares taddel, såsom blotta Palliativmedel, der en radikalkur vore nödvändig. Broocman TyUnd. 2: 154 (1808). En sup — refbensspjäll — ett glas öl — ett glas portvin — se der något så .. välbekommande, att jag recommenderar denna radikalcur mot hypochondrie åt hvem som heldst. Topelius Dagb. 4: 224 (1839). Almkvist Könssj. 84 (1924). —
(I 6) -KVANTITET. [jfr fr. quantité radicale] (†) = radikal II 4. Björling Alg. 1: 190 (1853). Lundell (1893). —
-MEDEL, n. [jfr t. radikalmittel, eng. radical remedy] (bote)medel varmed radikalkur utföres; ofta bildl., om mycket effektivt medel o. d. BerRevElLärov. 1843, Bil. S, s. 1. Hur värdefullt insulin än är i behandlingen av sockersjuka, är det intet radikalmedel. Thunberg Livsförrättn. 284 (1925). —
(I 2) -ONT, n. [jfr t. radikalübel] (†) radikalt ont. För ett sådant radicalondt (dvs. ”den egoistiska anda, som regerar världen”) fordras en radicalkur, fordras bittra läkemedel. Tegnér FilosEstetSkr. 196 (1808). Ekbohrn (1904). —
-OPERATION. [jfr t. radikaloperation] med. kirurgiskt ingrepp som avser att utgöra en radikalkur (t. ex. gm att helt avlägsna sjuk vävnad o. d.); särsk. om sådant ingrepp i tinningbenet vid kronisk(a) öroninflammation(er). Radicaloperation eller Operation för rörligt bråck. Mesterton Bråckl. 1 (1857). Hygiea 1925, s. 493. —
-OPERERAD, p. adj. med. behandlad med radikaloperation; särsk. substantiverat, om person. Efterundersökningar å radikalopererade. Hygiea 1930, s. 355. —
(I 4) -PIETISM. kyrkohist. den riktning inom pietismen som öppet bröt med kyrkans lära o. ordningar, radikal pietism; motsatt: konservativ pietism. KyrkohÅ 1914, s. 435. —
(I 3, 4) -REFORM. [efter eng. radical reform] (†) om en radikal l. genomgripande reform på det politiska området. SvLittFT 1838, sp. 482 (om engelska förh.). —
(I 4) -SOCIALIST. polit.
2) [efter fr. radicaux-socialistes, pl.] (om franska förh.) person tillhörande ett (småborgerligt) franskt politiskt parti som bl. a. ivrar för sociala reformer (o. som urspr. bildats gm en utbrytning ur det radikala partiet); äv. i pl. best. ss. namn på partiet. Steffen Krig 2: 338 (1915). —
(I 4) -SOCIALISTISK. [efter fr. radicalsocialiste] (om franska förh.) polit. adj. till -socialist 2. SD(L) 1904, nr 59, s. 1. —
(II 3) -STAVELSE. [jfr t. radikalsilbe] (†) språkv. rotstavelse, stamstavelse. Phosph. 1811, s. 503. Ekbohrn (1904). —
(II 4) -TECKEN. [jfr t. radikalzeichen, eng. radical sign, fr. signe radical] (†) mat. rottecken, rotmärke. Möller 2: 1427 (1785). Ekbohrn (1904). —
(II 1) -TEORI. [jfr t. radikaltheorie] kem. äldre teori för de organiska föreningarnas konstitution, enl. vilken bestämda atomgrupper (radikaler) funnes i molekylerna o. i oförändrat skick kunde överföras från molekyl till molekyl. Keyser Kemien 3: 5 (1876). Smith OrgKemi 294 (1938). —
(I 2) -ÄTTIKA. [jfr t. radikalessig, eng. radical vinegar, fr. vinaigre radical] (numera knappast br.) kem. koncentrerad ättiksyra. Berzelius Kemi 1: 360 (1808). Lindgren Läkem. (1902).
RADIKALISM1004, äv. 0104, r. l. m. [jfr t. radikalismus, eng. radicalism, fr. radicalisme] till I 4: egenskapen att vara radikal; radikal åskådning l. lära o. d.; särsk. om politisk meningsriktning som hävdar radikala principer, ofta övergående i bet.: de radikalas politiska system l. program; stundom konkretare, om radikalt parti o. d. ConvLex. 7: 938 (1837). Sin förebild i stränghet, ja i grym radikalism, kunde .. (den reformerta kyrkan) redan hemta af Calvin. Geijer I. 1: 322 (1845). Parlamentarismens ideal anammades .. också av 1840-talets borgerliga radikalism. SvRiksd. I. 8: 451 (1934). jfr kultur-radikalism. särsk. (†) i pl., konkret(are), om radikala åtgärder l. yttranden o. d. Utskottens majoritet är bestämd för radikalismer och motstridighet. Leijonhufvud Minnesant. 207 (1840). —
RADIKALIST, m. [jfr d. radikalist] (†) till I 4: anhängare av radikalismen, radikal (se d. o. II 2). 3Saml. 5: 87 (1821). (Schartau o. Brink) hafva icke rådt på de sega radicalisterna i anslagsfrågor. Stenhammar Riksd. 3: 51 (1844).
Spalt R 63 band 21, 1956