RADIOLARIE ra1diωla4rie l. rad1-, l. -io-, m. l. r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. radiolarie, eng. radiolarian, fr. radiolaire; av nylat. Radiolaria, namn på en ordning bland rotfotingarna, till lat. radiolus, liten stråle, till radius, stråle (se RADIE)]
zool. urdjur tillhörande ordningen Radiolaria bland rotfotingarna, som har ett ofta strålformigt skelett (vanl. av kisel); stråldjur; särsk. i pl., om ordningen. Thorell Zool. 2: 480 (1865). Radiolarierna leva företrädesvis i de tropiska haven. HimHavJord 2: 121 (1926). —
Ssg: RADIOLARIE-, äv. (mera tillf.) RADIOLAR-SLAM, n. (radiolar- 1909. radiolarie- 1926 osv.) [jfr t. radiolarienschlamm] i sht geol. pelagisk avlagring på havsbottnen, innehållande en stor mängd kiselskelett av radiolarier. Ramsay GeolGr. 238 (1909). jfr (med lat. förled): Radiolaria-slam. FoFl. 1909, s. 275. —