Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RALLA ral3a2, v.3 -ade
Ordformer
((†) pr. sg. -er Forsius Fosz 298 (1621)).
Etymologi
[sv. dial. ralla, motsv. nor. dial. ralla, flacka, gå makligt, om barn: stulta; möjl. identiskt med RALLA, v.2; med avs. på betydelseutvecklingen jfr i så fall PALLRA, v.2, o. där anförda ord. — Jfr RALTA, v.2]
(numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat)
1) gå o. driva (utan mål); gå sakta; äv. (särsk. om berusad): gå osäkert l. stapplande, ragla. 3SthmTb. 2: 80 (1596). (Supbröderna) ralla samptl. natt och dagh ifrån dhen eene till den andra. ConsAcAboP 3: 44 (1665). Widh pass klockan otta om afftonen, kommo Gymnasisterna på gatan och rallade, inthz .. Slogo (de) utj wäggarna, uthan Sungo .. sachta. VDP 1667, s. 127. Bjugg Huussp. A 5 a (1697). jfr Lundell (1893).
2) om barn: stulta, gå. Den hwilkens Fötters späda Led, / .. Jag lärde först att Ralla. Dahlstierna (SVS) 323 (c. 1696).
3) springa l. gå (vida) omkring, ströva; särsk. om tamdjur: springa bort, ge sig ut på strövtåg. Landslöpare, the ther ifrå then ena Orthen til then andra .. moste .. wandra och ralla. Kemner Trum. 15 (1629). Renarna äro begärliga å svamp, ralla då i skogen. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 41 (c. 1830). särsk. bildl. Forsius Fosz 298 (1621). Ty samckar iagh ihoop, min Sinnen som ha’ ralla. Achrelius Dan. F 4 a (c. 1690).
Särsk. förb. (till 1, 2, 3; numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): RALLA AV10 4. jfr pallra av. Lundell (1893). —
RALLA BORT10 4. jfr pallra sig bort. (Renarna) ralla bort efter vägar. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 44 (c. 1830). —
RALLA PÅ10 4. jfr pallra på. Lundell (1893).
Ssgr (till 3; †): RALL-FÅGEL, sbst.2 (sbst.1 se sp. 181). om fågel som stryker omkring (o. kommer in på andra fåglars område). Måsen tål ej några rallfoglar på platsen (där ett strömmingsstim finns). VetAH 1748, s. 117. Enholm Anm. 1: 40 (1753). —
-HORA, se ralla, v.2 ssgr.
Avledn.: RALLSAM, adj. (†) till 3; om tamdjur: benägen att gå vida omkring l. springa bort. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 52 (c. 1830). Skällor sattes i synnerhet på renar, som voro rallsamma. Därs. 1922, s. 14 (c. 1830).

 

Spalt R 184 band 21, 1956

Webbansvarig