Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RANA ra3na2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (HFinLappm. 4: 61 (1595) osv.); förr äv. RAN, sbst.1, f.; pl. -ar (Landsm. XVII. 1: 15 (1671)) l. -er (Landsm. XVII. 1: 16 (1671)).
Ordformer
(ran (-aa-, -nn) 1559—1671 (: Raanar, pl.). rana 1595 osv.)
Etymologi
[sv. dial. rana, kran; av ä. lap. ra(t)no, krano, lap. ratno, fin. raanu (fin. dial. raana), till stammen i isl. grǫn, mustasch, morrhår, nor. dial. grenja, yllefilt, motsv. mlt. gran, fht. grana, feng. granu, mustasch, sannol. till samma germ. rot gra-, sticka upp, som föreligger i bl. a. GRAN, sbst.1, o. GRÄS; benämningen torde urspr. ha syftat på de utskjutande ullhåren i filten]
(i sht i fråga om lapska l. finländska förh.) tjock(t), tättvävd (tättvävt) filt l. täcke av ylle, i sht använd (använt) av lappar ss. täcke på en bädd l. i en ackja o. d. HFinLappm. 4: 27 (1559). (Kåtans tältstänger) beklädas vintertiden med gamla ranor eller ulltäcken. VetAH 1803, s. 276. Bergfors PörtRenv. 181 (1934).
Ssgr: A: RAN-VÄVNAD. (i Finl.) vävn. = munka-bälte. SvKulturb. 1—2: 73 (1929).
B: RANA-TÄCKE. (i fråga om lapska l. finländska förh.) rana. SvSlöjdFT 1923, s. 31.

 

Spalt R 228 band 21, 1956

Webbansvarig