Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RAUK ra͡u4k, äv. ra͡ω4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Nathorst JordH 15 (1888) osv.) ((†) -er ÖfversVetAFörh.).
Etymologi
[sv. dial. (Gotl.) rauk, ensam hög klippa m. m., motsv. fsv. röker (se RÖK, sädesskyl)]
på Gotlands kust: oregelbundet formad hög klippa (av kalksten, skiffer l. dyl.) som kvarstår, sedan lösare delar av bärggrunden bortslipats gm vågornas abrasion; äv. om liknande bildningar i andra trakter; strandpelare. ÖfversVetAFörh. 1852, s. 206. Raukar med de mest besynnerliga former — en t. ex. som alldeles liknar ett hundhuvud. Sandström NatArb. 1: 115 (1908). Ymer 1930, s. 89 (på Björnön i Ishavet). En berömd rauk, Hoburgsgubben (på Gotlands sydligaste udde). 2SvUppslB 13: 604 (1949).
Ssgr (med prägel av fackspr.): RAUK-BILDNING. abstr. o. konkret. SvNat. 1915, s. 120 (konkret). —
-LAND. jfr -område. Granvik Centralafr. 72 (1927). På .. (Lilla Karlsö) sträcka sig sällsamma raukland. TurÅ 1940, s. 248. —
-OMRÅDE~020. område med (många) raukar. Det finnes på Gotland omkring 15 raukområden. SvNat. 1921, s. 142.

 

Spalt R 415 band 21, 1956

Webbansvarig