Publicerad 1956   Lämna synpunkter
REDUKTIV re1dukti4v l. red1-, adj.
Ordformer
(förr äv. -duct-, -if)
Etymologi
[jfr eng. reductive, fr. réductif (f. -ive); ytterst till p. pf.-stammen av lat. reducere (se REDUCERA)]
1) (†) som innebär l. medför reduktion (se d. o. 3—5, 9); särsk. motsv. REDUCERA 3 o. REDUKTION 3, särsk.: som åstadkommer (tankemässigt) återförande av ngt till en viss (enklare) form. Förståndets reductiva energi. Atterbom PhilH 139 (1835). Pfeiffer (1837). särsk. med. motsv. REDUCERA 3 c o. REDUKTION 3 slutet: som innebär nedbrytning l. förbränning av näringsämnen o. d. i kroppen l. som innebär förstöring av organisk vävnad. Hwasser Feb. 1: 74 (1840). Ilmoni Sjukd. 2: 316 (1849). Tholander Ordl. (c. 1875; bet. oviss).
2) kem. som innebär reduktion (se d. o. 8). BokNat. Mater. 246 (1953).
Avledn.: REDUKTIVITET, r. l. f. (†) med. till reduktiv 1 slutet, om egenskapen att åstadkomma nedbrytning l. förbränning av näringsämnen o. d. i kroppen l. förstöring av organisk vävnad. Hwasser Feb. 1: 76 (1840). Ilmoni Sjukd. 2: 10 (1849). Tholander Ordl. (c. 1875; bet. oviss).

 

Spalt R 652 band 21, 1956

Webbansvarig