| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
REFLEKTIV re1flekti4v l. ref1-, l. -äkt-, äv. 40~1, adj.
1) (†) språkv. reflexiv (se d. o. I 5, 6). Pronominal-verberna äro af två slag: egenteliga reciproka samt reflektiva. Svedelius FrGr. 131 (1814). Boivie SvSpr. 48 (1820). Dens. SvSynt. 9 (1826; om verb o. sats). jfr: Reflectivum kallas det Verbum, som alltid verkar tillbaka på Subjektet. Fryxell SvSpr. 44 (1824).
2) (numera bl. mera tillf.) motsv. REFLEKTERA 8: som har avseende på l. utmärkes av reflexion; reflekterande. Leopold 5: 83 (c. 1820). Att jag långt ifrån att vara en handlingens man i stället ägde ett rent reflektivt sinne. Claëson Lockhart Farväl 228 (1934). Bergman Swartz 190 (1938).
Spalt R 677 band 21, 1956