Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REMONTOARUR re1moŋtoa3r~ɯ2r l. rem1-, äv. -ont-, l. -tω-, l. 01—, stundom 0300~2, förr äv. REMONTERUR, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(-ter- 1890. -toar- 1889 osv. -toir- 1884—1892)
Etymologi
[jfr t. remontoiruhr; av REMONTOAR o. UR, sbst.; jfr äv. fr. montre à remontoir]
ur (i sht fickur) med remontoar. ÅmålTidn. 1884, nr 27, s. 4. Östergren (1936).

 

Spalt R 1058 band 22, 1957

Webbansvarig