Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REPROCHE reproʃ4 l. med mer l. mindre genuint fr. uttal (reprå´sch Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er (RARP, KalSvFolkskV).
Ordformer
(reproche 1664 (: reprocher, pl.), 1716—1932. reprosche 1685. repróscher, pl. 1912)
Etymologi
[jfr t. reproche; av fr. reproche, vbalsbst. till reprocher (se REPROCHERA)]
(numera knappast br.) förebråelse; tillrättavisning. Dett han icke således hade bordt taala medh reprocher .. emoth Tzaren. RARP 9: 346 (1664). Sir William Peel gaf mig halft skämtande förebråelser för min oförvägenhet .. — men en sådan reproche från det hållet klingade som den skönaste musik i mina öron. Lind af Hageby Minn. 291 (1860). Spanjoren .. gav de näsvisa pojkarna repróscher, men fick naturligtvis sjudubbelt igen. KalSvFolkskV 1912, s. 206. 3NF (1932). — särsk. (†) om samvetsförebråelse. (Att) föröka den reprosche, som edre egne samweten twifwels uthan förorsakar. Schück VittA 3: 391 (i handl. fr. 1685).

 

Spalt R 1246 band 22, 1957

Webbansvarig