Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REPULSIV rep1ulsi4v l. re1-, stundom 40~1 l. 30~2 (repullsi´v Dalin), adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. -if)
Etymologi
[jfr t. repulsiv, eng. repulsive, fr. répulsif; till p. pf.-stammen av lat. repellere (se REPELLERA, v.2)]
1) motsv. REPELLERA, v.2 1: som innebär ett repellerande; som har förmågan att repellera l. stöta bort ngt l. ngn, repellerande, tilbakastötande, bortstötande. Pfeiffer (1837). — särsk.
a) fys. motsv. REPELLERA, v.2 1 a. Svanberg o. Siljeström ÅrsbVetA 1843—44, s. 1. Östergren (1936).
b) (i sht i vetenskapligt fackspr. o. i vitter stil) motsv. REPELLERA, v.2 1 b; äv.: frånstötande o. d. Fröding Eftersk. 2: 127 (1894, 1910). De stora dispositionerna av museer och de torra fasaderna äro ofta repulsiva i förhållande till besökaren. SvD(A) 1933, nr 50, s. 20.
2) (†) motsv. REPELLERA, v.2 2: som driver bort svullnad l. infektion l. varbildning o. d. En repulsiv binda. TLäk. 1833, s. 317.
3) (†) allmännare, om handling o. d.: varmed ngn driver bort ngt l. värjer sig l. gör motstånd l. dyl.; jfr REPULSION 2. (Rättvisan) uppenbarar sig .. såsom försvarande i den repulsiva kraftyttring, hvarigenom någon afvärjer en annans intrång inom sin rättssfer. Nyblæus Straffr. 74 (1879).
Ssgr: (2) REPULSIV-BINDA, r. l. f. (†) binda som driver bort svullnad l. dyl. TLäk. 1833, s. 239. Tholander Ordl. (c. 1875). —
-KRAFT. [jfr t. repulsivkraft]
1) till 1: repulsionskraft; särsk. fys. till 1 a. Björling Meteor. 81 (1874).
2) (†) till 2: förmåga l. kraft att driva bort svullnad l. infektion l. dyl. Iskallt vatten och is (användes) .. för att .. upväcka repulsivkraften i det inre (hos den sjuke). TLäk. 1833, s. 102.
3) (†) till 3; = repulsions-kraft 2. Biberg 2: 111 (c. 1820).

 

Spalt R 1267 band 22, 1957

Webbansvarig