Publicerad 1957 Lämna synpunkter RESUPINATION res1ɯ-pin1aʃω4n l. re1s- osv., l. -pi1-, äv. -at4ʃ-, l. 01004, r. l. f.; best. -en. Etymologi [jfr t. o. eng. resupination, fr. résupination; av nylat. resupinatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till lat. resupinare, böja tillbaka (se RESUPINAT)] 1) (†) tillbakaböjning. Dalin (1871). 2) bot. egenskapen l. förhållandet att vara resupinerad. SvUppslB (1935). — Spalt R 1525 band 22, 1957 Webbansvarigadmin_saob@svenskaakademien.se