| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RETLIG re3tlig2, adj. -are. adv. -EN (†; Linc. (1640), Wollimhaus Ind. (1652)), -T (Wägner Norrt. 131 (1908) osv.).
1) (numera knappast br.) om organ(system) l. organism l. organdel o. d.: retbar (se d. o. 1); jfr 2. Retelig .. kallar jag den del uti människans kropp, som af något utvärtes vidrörande blir kårtare. VetAH 1753, s. 14. Hos några cactusformer äro ståndarne retliga, i det att de vid beröring böja sig åt den berörda sidan. Fries Växtr. 161 (1884). — jfr ORETLIG.
2) om organ l. organism o. d. hos en levande varelse l. om sinne l. person: som lätt reagerar för yttre påvärkningar l. påvärkas av utifrån kommande impulser, sensibel, känslig; äv. närmande sig dels bet.: (fysiskt l. psykiskt) ömtålig, nervöst känslig l. orolig, nervös, dels bet.: mottaglig; äv. i utvidgad anv., om konstitution l. tillstånd l. eksem o. d.; numera bl. ngn gg, i fråga om benägenhet att reagera på ett icke önskvärt (olustbetonat, irriterande) sätt, delvis att uppfatta ss. bildl. anv. av 3; i sht i äldre ex. ofta utan bestämd avgränsning från 1. Man måste icke smörja annorstädes än på fotsålorne, ty denna salfva skulle göra hudlösheter på alla andra ställen, där huden är mera retelig. VeckoskrLäk. 3: 330 (1782). Det reteligaste Gud skapte, var en Auctors fiber. Kellgren (SVS) 5: 119 (1787); jfr 1. Mångens hjerta (som träffats av Amors pilar), ömt och retligt / Brann — och brann för ingen ting. LBÄ 11—13: 200 (1798). Om .. denna nästan beständiga sinnesskakning (hos ett snille) förutsätter nödvändigt en finare och likasom retligare kroppsdaning, kanhända är då äfven lidandet derifrån oskiljaktigt. Lindblom i 2SAH 5: 194 (1809). Är eksemet retligt och vätskande, får man (osv.). 2NF 7: 127 (1907). En retlig magsäck. Östergren (1936). — jfr LÄTT-, NERV-, O-RETLIG. — särsk.
b) om känsla, fantasi, intellekt o. d. Lehnberg i 1SAH 2: 293 (1788, 1802). Blödighet röjer en retlig inbillningsgåfva. Lidbeck Anm. 310 (1798). (Flauberts) kraftfulla, sunda intelligens parades med den retligaste sensibilitet. Levertin 11: 123 (1906).
3) om person: som är lätt att reta l. lätt retar sig på saker o. ting, som lätt blir retad l. förtretad l. irriterad; som (ständigt l. tillfälligt) befinner sig i ett sådant känslomässigt tillstånd av olust, spänning o. otillfredsställelse, att känsloutbrott o. d. lätt framkallas, irritabel, irriterad; ofta med särskild tanke på ngns sätt att bete sig i sådan sinnesstämning, med bibet. av l. närmande sig bet.: vresig, knarrig, ”grinig”, ”sur” o. d.; äv. om en sådan persons sinnesstämning l. lynne l. humör l. sätt l. ”ton” o. d. Linc. (1640; under irritabilis). (Katarinas av Sachsen-Lauenburg) retliga och nyckfulla lynne. Ekelund 1FädH II. 1: 62 (1830). Det är någonting barnsligt i att se en hel nation i en o(u)pphörlig spänning liksom en retlig pojke, som fruktar en förnärmelse. Frey 1850, s. 324. Blef han någon enda gång retlig eller hetsig, hade det ingen varaktighet. Böttiger 6: 18 (c. 1875). Bröllop, sade jag retligt, är löjliga, oaptitliga tillställningar. Wägner Norrt. 131 (1908). I retlig ton. Silberer EngStatsm. 226 (1917). Jag var .. på retligt humör. TurForskn. 12: 58 (1921). Gun var .. sällan tungsint och retlig. Fogelström BorgTryggh. 115 (1957). — jfr LÄTT-, NERV-RETLIG.
4) om person, sak l. förhållande: som retar l. kan reta ngn, som man retar sig på, retsam; retfull, förarglig; numera nästan bl. (vard.) i uttr. det är (ändå bra) retligt att (osv.) o. d. Han är ändå bra retlig, den krabaten, / Som offrar en souper för sitt teaterkall! CVAStrandberg 2: 215 (1865). Engström Brevbok 163 (1916). Jag tyckte att det var retligt att vi skulle behöva få vår jul förstörd på grund av det där taxijobbet. Lange Trag. 25 (1954).
5) (†) om person, sak l. förhållande: lockande, frestande, tjusande, behagfull; angenäm; ljuvlig; söt o. d. Linc. Tttt 1 a (1640). Under (nunne-)doket bemödade sig ett par gnistrande ögon med all retlig douceur att behaga. (Bladh o.) Hornstedt 167 (1785). Juno värmde sina fötter, / Fina, retliga och små. Lenngren (SVS) 2: 198 (1797). En mild och retlig värma. Elgström (o. Ingelgren) 24 (1810). En retelig qvinna. VexiöBl. 1826, nr 1, s. 3.
2) till 2 (o. med motsv. bruklighet): känslighet, sensibilitet; äv. närmande sig bet.: (fysisk l. psykisk) ömtålighet, nervös känslighet, nervositet o. d. VeckoskrLäk. 4: 277 (1783). Med en känslofull själs hela retlighet. Kullberg i 2SAH 8: 180 (1817). En retlighet i tarmkanalen. TLäk. 1832, s. 119. Nervsystemets verksamhet är (hos en deliriesjuk) förändrad från vanlig retbarhet ända till den mest smärtsamma och pinande retlighet. Hygiea 1842, s. 41. särsk. (†) i uttr. ngns retlighet för ngt, ngns känslighet för ngt. Kardinal Fleurys fåfänga och retlighet för klander. Malmström Hist. 2: 121 (1863).
3) till 3: egenskapen l. förhållandet att vara retlig. Tegnér (WB) 7: 205 (1831). Höglund Branting 1: 324 (1928). särsk. (mera tillf.) konkretare: retlig stämning o. d.; förr äv. närmande sig bet.: förargelse, irritation. Den retlighet, hvilken i styrelsekretsarne väckts af publicitetens dryga ton hos dess mest högröstade målsman. Forssell i 3SAH 3: 447 (1888). Varifrån kommer all dov olust och all retlighet, som just den dagen och den tiden på dygnet (dvs. söndagsförmiddagen) har blivit bekajade med? Boye Ast. 117 (1931).
4) (†) till 5: egenskapen att vara lockande, lockelse, tjusning, dragningskraft. Ryktets retlighet och skrytets dragningskraft. Elgström (o. Ingelgren) 165 (c. 1809).
5) [jfr 2 o. 4] (†) i uttr. retlighet emot ngt, egenskapen l. förhållandet att låta sig lockas l. frestas av ngt, dragning till ngt. Menniskolynnets kända retlighet emot allt förbudet. Thomander 2: 4 (1829).
Spalt R 1558 band 22, 1958