| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RETORSION ret1orʃω4n l. re1-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) (numera bl. i fackspr., i sht jur.) vedergällning för ngt ont (smädeord, handgripligheter o. d.) som tillfogats ngn, bestående däri att den skyldige utsättes för en motsvarande behandling; handlingen att vid gräl l. polemik ge ngn svar på tal, särsk. att ss. svar på ett angrepp rikta en motståndares egna ord l. tillvitelser l. beskyllningar mot honom; i sht förr äv. konkretare, om den handling l. det svar som utgör vedergällningen. 3Saml. 7: 90 (1670). Huruwida retorsioner måge uppå grofwa iniurier uhrsäktas eller straffas. FörarbSvLag 7: 499 (1693). Jag måste alltså .. upsättia det svar som han förtiente och .. (som) borde fogas till de retorsioner iag honom munteligen .. redan gifvit. HSH 40: 308 (1727). Weise 1: 184 (1769). ConvLex. 3: 467 (1825). 2SvUppslB (1952).
2) polit. företagande av en ovänlig, men ur folkrättslig synpunkt icke rättsstridig, handling mot en stat ss. svar på en handling av samma slag från denna stats sida; äv. mer l. mindre konkret, om handlingen; jfr REPRESSALIER. Så snart Tyskland höjer sina agrariska tullsatser, ropa .. österrikarne på retorsion. Forssell Stud. 2: 435 (1879, 1888). 2SvUppslB (1952).
(2) -TULL. [jfr t. retorsionszolle] polit. tull vars införande innebär en retorsionsåtgärd, kamptull. Schauman o. Christierson Gide 312 (1897). —
Spalt R 1566 band 22, 1958