| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RHENSK re4nsk l. RENSK re4nsk, förr äv. RINSK, adj.
som hör till l. stammar från l. har avseende på floden Rhen l. trakterna kring denna. Dryselius Monarchsp. 403 (1691). Den Rhenska guldsanden. Rinman 2: 415 (1789). En rhensk järnfirma. GHT 1898, nr 80 B, s. 2. Schück o. Lundahl Lb. 1: 103 (1901). — särsk.
a) i vissa uttr.
α) rhenskt vin, rhenvin. OPetri Tb. 8 (1524). Klart Reenst Wijn. Stiernhielm Herc. 211 (1658, 1668). Det rhenska vinet perlar / Vid kannans blanka rand. Snoilsky 2: 64 (1881). De renska vinerna äro torra och, med få undantag, hvita viner. 2NF 23: 95 (1915).
β) (förr) rhensk gyllen, guldmynt, urspr. präglat gm de rhenska kurfurstarnas myntförbund (sedan slutet av 1300-talet) o. senare präglat o. använt äv. i Norden. (2) renske gyllene. OPetri Tb. 35 (1524). En Rijnsk eller Goltgyllen. Stiernman Com. 1: 184 (1563). 2SvUppslB (1952).
γ) (†) rhenskt guld, urspr.: guldlegering av sådan halt som förekom i rhenska gyllen; guldlegering innehållande 18 1/2 (l. 18) karat rent guld (o. utgörande det starkast legerade guld som man fick lov att bearbeta o. saluföra). Skråordn. 169 (1529). Skall hwariom gullsmedh här i Rijket förbudit wara at förarbeta något annat gull än Ungerskt gull, Crone gull och thet ringeste Reniskt gull. Lagförsl. 419 (c. 1606). Zettersten AnmMynt 69 (1771; om ä. förh.).
δ) i uttr. som beteckna mått l. myntvikt som i ä. tid användes i länderna kring Rhen (samt i länder med vilka dessa hade handelsförbindelser); särsk. i uttr. rhensk vikt l. mark l. mark rhensk(a), kölnisk vikt l. mark; rhensk fot, rhenländsk fot. En mark rinske. BtFinlH 3: 13 (1532). Cölnsch wicht, Rhensch, Erfurtsch, och Meissnisch, äre alle enahanda. Stiernhielm Arch. C 4 b (1644). 4 1/2 Pieces Bourgogne win .. uthräknas efter renska Royen (dvs. röjstocken). HovförtärSthm 1724, s. 802. Riks-Cronor hålla 22 Carat. 3 Gr., gå 70 St. på 1 {marker} Rensk. SvSaml. 4: 174 (1765). Rhensk fot. Weste (1807).
ε) (†) rhensk diamant, ett slags bärgkristall som träffas i Rhen och kan slipas till smycken. Åstrand (1855). Nisbeth (1870).
ζ) (†) rhensk sten, ett slags kvarnsten som fås från trakter kring nedre Rhen. Rinman 2: 351 (1789).
η) [jfr lt. ’Tgait ne, åsse dän gääsen tëu Dealbrügge, — / dai hät üren eigen kopp (Firmenich GermVölkerst. 1: 363); jfr äv. GÄSSLING 1] (†) rhenska gäss, i jämförelser för att ange att ngn har sitt huvud för sig l. är egensinnig o. d. Ekeblad Bref 1: 171 (1652). Hwar och en haar sitt huffud a part, likasom de Rigenska gässen. Därs. 192 (rättat efter hskr.).
b) i n. sg. (vanl. obest.) substantiverat: rhenskt vin. Thet Renska. Spegel GW 122 (1685). Rhenskt och mosel. Nyblom Minn. 1: 49 (1904). Den nya bourgognen och det nya rhenska. Engström Glasög. 183 (1911). Edqvist Trolldr. 77 (1949).
-GYLLEN. [jfr y. fsv. rinsgyllene] rhensk gyllen; jfr rhensk a β. OPetri Tb. 206 (1528). VocLib. avd. 50 (c. 1580). —
-VIN. (-nsk- 1585—1635. -nskt- 1539—1729) rhenvin. TullbSthm 1539, s. 70 b. Till vnge herren (Gustav Adolf) Att Tuette sigh medh hele Weckann Renstwijnn — 10 q(varter). VinkällRSthm 24/11 1604. Swedberg Lefv. 541 (1729).
B: RHENSKT-VIN, se A.
Spalt R 1700 band 22, 1958