Publicerad 1958   Lämna synpunkter
RICKA rik3a2, v. -ade ((†) pr. sg. -er VDAkt. 1679, nr 39). vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr RICK, sbst.
Etymologi
[sv. dial. ricka, recka; sannol. motsv. nor. dial. rikka, nor. rikke, rucka, röra (från stället) m. m.; sannol. intensivbildning till ett verb svarande mot isl. riga, röra (sig), nor. dial. riga, vackla, gå osäkert m. m. (möjl. besläktat med RI), l. till REKA, v.2 (o. besläktat med nor. dial. o. isl. reika, flacka omkring m. m.; möjl. delvis dock assimilerad form av RINKA, v.)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) sitta löst o. röra sig av o. an (särsk. om föremål som bör vara väl fäst på sin plats); vara rankig l. lös i fogarna; vackla, skaka; äv. om person: (sitta o.) vagga l. gunga l. dyl. (Sv.) rickar, (lat.) vacillo. Swedberg Ordab. (1722). Stolen rickar. Widegren (1788). Hammarskaftet bör täljas litet skåligt under nacken, eljest lossnar hammaren snart, och börjar ricka fram och tillbaka. Rosborg StångjSmid. 3 (1809). Sitt inte där och ricka och ricka (i skolbänken). Henning HbgMinn. 1: 129 (yttrande tillagt en lärare c. 1895).
2) flacka (se FLACKA, v.2 1); flacka omkring, fara hit o. dit; äv.: (ideligen) fara (till ett ställe). K. Hustru, bliff widh wår kyrkia, du får inga bätter prädickningar anderstädes; det står så illa, at een ungh hustru ricker annat till den eena kyrkian och annat till den andra. VDAkt. 1679, nr 39. Sällan then sielfwer i Huus haar godt Dricka, / Som offta till andras Öhltunna will ricka. Törnewall E 5 a (1694). (Sv.) Ricka, (lat.) .. vagari. Schenberg (1739).
3) tr. o. i uttr. ricka på (ngt): gm upprepade rörelser l. stötar av o. an få (ngt) att (börja) röra sig l. vackla l. att lossna o. d. Sahlstedt (1773). (Man) rickar lite på släden, så den kommer loss från snön. Nordström Byn 148 (1930).
Särsk. förb.: RICKA LÖS10 4. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, 3. Weste (1807).
Ssg (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): RICKA-LÖS. till 1, om sak l. (mera tillf.) om person; = rickig. (Skomakaren) är gammal och rickalös. Bengtsson Lustg. 143 (1953).
Avledn.: RICKIG, adj. (-ig 1807 osv. -ug 1773—1788) [sv. dial. rickig, rickug] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: som sitter löst l. ostadigt o. rör sig l. kan röras hit o. dit; rankig, skranglig, ranglig; ostadig, vacklande; om person: darrig, skröplig. Sahlstedt (1773). En rickug stol. Widegren (1788). Dörrhandtaget .. (har) varit rickigt. SDS 1943, nr 77, s. 4. En liten rickig gubbe. Henning HbgMinn. 1: 92 (1950).

 

Spalt R 1716 band 22, 1958

Webbansvarig