| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RINGA riŋ3a2 l. (numera bl. i sg. m. best. o. i substantivisk anv. i pl. best. samt ss. förled i ssgn ringe-mans-hus) RINGE riŋ3e2, förr äv. RINGO l. RING, adj. -are (2Kor. 12: 11 (NT 1526) osv.) ((†) -er ÄARäfst 16 (1596); superl. -est 1Sam. 9: 21 (Bib. 1541: thet ringesta), Granlund Ordspr. (c. 1880: ringesta rot); -st PrivSvStäd. 3: 654 (1589: thet ringste), Börjesson E14 80 (1846)); n. o. adv. RINGA (G1R 1: 138 (1523) osv.) ((†) ringe G1R 1: 161 (1523), OxBr. 5: 9 (1612); ringt G1R 21: 26 (1550), KKD 3: 175 (c. 1710; i vers)).
I. adj.
2) liten (i fråga om storlek, värde, betydelse o. d.), obetydlig; föga; om förekomst o. d. äv.: sparsam; om arbete o. d. äv.: lätt. Thet ær eder oc them en ring twnge. G1R 1: 271 (1524). Uti Högsta Domstolen kunna ringare mål pröfvas och afgöras af Fem Ledamöter. RF 1809, § 22. Ämnen och händelser af ringa eller ingen vigt. Svanberg RedLefn. 17 (1882). De runda svepta målkärlens jämförelsevis ringa förekomst i Sverige. Granlund Träkärl 21 (1940). — särsk.
a) i ordspråk. Ringa wett och tappert mood, winner offta stoor tingh. Grubb 688 (1665). Ringa skada är snart bootad. Därs. I thet man wäijer en ringa snara, wefwar mång sigh i större fahra. Törning 89 (1677); jfr b. Kärleek och lust til ett ting, giör swåra arbet ring. Därs. 94.
b) om ngt konkret. Gevaliensis Jos. 17 (1601). Jag är ett ringa stoft för dig. Ps. 1819, 37: 1. Det kan spegla sig mycket nog i ett ringa vatten. KKD 7: II (1912). (Handklockorna kunna ha) utelämnats i (kyrko-)inventarierna som alltför ringa föremål att medtaga. Bringéus Klockringn. 35 (1958). jfr: Alt offer och talgh är alt förringa för tigh (dvs. Gud). Judit 16: 16 (Bib. 1541; Luther: viel zu gering; Apokr. 1921: ringa är .. allt fett till brännoffer åt dig). — särsk.
α) (†) om spelkort: som är av låg valör. Det högre sticker det ringare kortet. Palmstierna Reversy 10 (1749).
β) (numera föga br.) om ort l. land o. d. En ring ort, Furcæ Caudinæ benämd. Schroderus Liv. 197 (1626). Detta ringa Skandinavien. Atterbom Minnest. 2: 416 (1839).
c) i uttr. (ett) ringa ting (förr äv. en ringa ting), (en) småsak, (en) bagatell; numera i sht i satser med nekande l. därmed jämförlig innebörd; förr äv. (äv. i adverbiell anv.): föga, litet; förr särsk. i uttr. tjäna för ringa ting, tjäna för liten lön (jfr d), göra o. d. ngt med ringa ting, göra osv. ngt med föga besvär l. liten möda, tänka en ringa ting till ngt, tänka föga på ngt, en ringa ting till personer, få personer. Tw godhe och trooghne tienare, öffuer en ringa ting haffuer tw warit trooghen. Mat. 25: 21 (NT 1526; Bib. 1917: det som ringa är). Hær tengkies en ringha tingh tiil samma geldtz bettalingh. G1R 3: 122 (1526). Theris korn är en ringa ting bettre än wårt. Därs. 7: 386 (1531). I Wäxö är .. en ringe ting till personer. Därs. 16: 768 (1544). En ond och skendeligh wane, then tu med ringa ting, hwar tu wille, kunde borttleggia. LPetri 2Post. 15 a (1555). När iag seer mig om, tiänar iag för ganska ringa tingh. VDAkt. 1661, nr 247. Dessutom är det inget ringa ting att komma från ett av rikets allra främsta kulturhem. Laurin Minn. 3: 208 (1931).
d) om (pänning)summa, värde, pris, kostnad, lön, inkomst o. d.: liten, obetydlig, låg; förr äv. i uttr. bekomma ringare köp, få förmånligare l. lägre pris, få billigare; jfr i. SthmSlH 1: 107 (i handl. fr. 1571). På thet att summan skulle ringare wara. Rääf Ydre 3: 409 (i handl. fr. 1594). Denne gård har .. een trägård, doch af ringa wärde. HTSkån. 1: 194 (1658). Tänck tu kan icke ringare kiöp hos andra bekomma. BrölBesw. 116 (c. 1670). Rundgren i 3SAH 2: 61 (1887; om lön). Kostnaden är jämförelsevis ringa. LbFolksk. 192 (1890). Musikanten har sin intäkt om än ringa. Bergman Patr. 45 (1928). — särsk.
e) om vikt l. halt: obetydlig, låg. Så fins fuller ibland, en godh deel (mynt) af ringare både wicht och Korn. Stiernhielm Arch. H 2 a (1644). Styck-Metallen .. / War af .. swag och ringa halt. Frese VerldslD 160 (1714, 1726). Östergren (1936).
f) (numera föga br.) om tid: kort, liten. För någenn ringe tijd sedenn. G1R 28: 109 (1558). Stridsropet 1884, nr 5, s. 3.
g) (numera föga br.) om resa l. om vägsträcka som ngn tillryggalägger: kort. OxBr. 5: 14 (1612; om resa). När han stundom kommer til migh, är han af den ringa wägen så andtepter, att han må falla kul. Rudbeck Bref 168 (1679). Wigström Folkd. 2: 130 (1881).
h) (†) i uttr. icke ringa dels, till icke liten del, i icke liten utsträckning. Stiernman Com. 2: 106 (1637).
i) i superl.: minst; förr äv. om pris: lägst. OPetri Kr. 290 (c. 1540). (Man skall) beflijta sig om Christelig Kiärleekz wärck, ibland hwilka, the Siukas .. besökiande, Tröst och Skiötzel, icke äre the ringaste. Kyrkol. 17: 1 (1686). Min H. Bror kan och med det samma uti sitt breff förmähla hwad ringaste prijset för .. (hästen) är. ÅgerupArk. Brev 7/9 1705. Vårt tack till honom, som kommer sist, är därför ingalunda ringast. Melin AmazUrskog. 14 (1929). — särsk.
α) i best. form (med l. utan föregående best. art. o. följt av sbst. i obestämd form): som är så liten l. obetydlig som kan tänkas l. är möjligt, aldrig så liten l. obetydlig; i sht i uttr. med nekande l. frågande l. villkorlig innebörd o. övergående i bet.: någon som helst; jfr MINST I 2. Det är inte (det) ringaste tvivel om den saken. Jag hade inte (den) ringaste aning om detta. Utan ringaste svårighet, tvekan, motstånd. Asteropherus 19 (1609). H. F. N. .. fick doch inthet then ringesta bookstaff eller svar till baakas igen. HH 20: 245 (c. 1640). Om man allenast hade fådt den ringesta spår derefter (dvs. efter varma källor). Hiärne 2Anl. 6 (1702). Ingen tog ringaste notis om mig. Söderberg ResRom 37 (1929). jfr (†, följt av sbst. i best. form): Doch vart hon omsider bätter, och har efter thenna förlosningen eij haft thet ringesta felet. Hoorn Jordg. 2: 86 (1723). — särsk.
α’) (†) om person: ngn över huvud, ngn alls. Ekeblad Bref 2: 384 (1663). (Oscar begärde icke något rekommendationsbrev) derföre, att han alldeles icke ämnade besöka major Tauson eller den ringaste artilleriofficer i hela Christianstad. Almqvist AmH 1: 127 (1840).
β’) (†) i uttr. den ringaste ting, någonting över huvud, någonting alls. Här har intet på 3 wickors tidh et lass wedh eller den ringesta ting warit inne på torget. Annerstedt UUH Bih. 2: 241 (i handl. fr. 1685).
γ’) (†) efter obest. art. (Professorerna komma icke att vara obenägna att gå med på ett visst förslag) när E:s Grefl. Excell:tz willia dhem medh ett ringaste ordh tillhanda komme. BraheBrevväxl. II. 1: 128 (1659).
β) [sv. dial. ja ska ätä dej in i ringestä rot, jag skall hata dig till det yttersta, förarga ngn i ringesta rot, förarga ngn till det yttersta; möjl. ombildning av andra uttr. med likartad bet. (se RING, sbst.3, o. RINGANDE)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. (in) i ringaste rot, till det yttersta, i grund; särsk. i uttr. äta upp ngn i ringaste rot, utsuga ngn fullständigt, göra totalt kål på ngn, hata ngn till det yttersta. In i ringesta rot. Granlund Ordspr. (c. 1880). Eljes var ju denne kanalje en af dem, som hjälpte ståndsöfverheten att äta upp småman i ringaste rot. Högberg Vred. 1: 29 (1906). Dens. Baggböl. 2: 44 (1911).
3) som icke är förnäm; som åtnjuter föga anseende l. har liten makt l. litet inflytande; enkel, låg; anspråkslös; som tillhör l. har avseende på den stora massan l. de breda lagren av ett folk l. av en korporation; särsk. (stundom svårt att skilja från 2) i uttr. som ange anspråkslöshet hos den talande (jfr a β). Gudz ynnest .. wnskar iagh allom, som thetta mitt ringe arbete, läsandes eller seendes warde. Berchelt PestBeg. A 2 a (1588). (En) takbjälke .. utmärkte gränsen mellan den ringare och den förnämligare delen av stugan. Rydberg Vap. 39 (1891). Efter mitt ringa förmenande. PT 1907, nr 93 A, s. 3. Ett ringa bevis på min tillgivenhet. Östergren (1936). — särsk.
a) om person (l. samfund av personer); ofta i substantivisk anv. i sg. m. best. l. pl. best. Jag var intet mer än en torpare son, / Dertill både ringa och gemen. SvForns. 2: 211. Iach är then ringaste ibland apostlanar. 1Kor. 15: 9 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Then ringare adelen. Svart G1 122 (1561). Ach! min aldratäckaste Ingri, huru kan du hafva så nedrige tankar om din ringaste Vän och Träl. Modée HåkSmulgr. 10 (1738). Den ringes rikedomar. Hultenberg Maeterlinck (1909; boktitel). Konung och präster såväl som de ringare, vilka avslutade processionen. Lagergren Minn. 9: 214 (1930). — särsk.
β) [jfr t. meine wenige l. kleine person, fr. ma petite personne] i uttr. min ringa person, förr äv. jag ringa person l. jag ringer man, ss. beteckning för den talande; jfr RING-VÄRDIG 2, RINGHET 2 b slutet. (Jag) Förmoder underdånigst E. K. M:t allernådigst wille .. om min ringe person sigh försäkra. RA II. 2: 75 (1617). Iagh ringa person. BraheBrevväxl. II. 1: 103 (1658). Jag ringer man. OvDalin (c. 1750) i 2SAH 59: 408 (i arkaiserande parodi). De Geer Bergsl. 27 (1951). särsk. i uttr. jag för min ringa person, se PERSON 4 f ζ.
γ) (förr) mil. i uttr. (den) ringare staben, om del av regementsstab, omfattande vissa befattningshavare (regementsväbel m. fl.) med lägre rang än de övriga i staben. Stiernman Riksd. 2507 (1723). KrigVAH 1810, s. 138.
b) om persons härkomst l. samhällsställning l. ämbete o. d.; äv. om levnad. Han .. aff ringa släkt födder war. OPetri Kr. 61 (c. 1540). Djäknar, som äre av ringare stånd och kondition. Olsson Herdam. 3: 207 (i handl. fr. 1637). Ringa kall, haar tryggan wall (dvs. en låg samhällsställning är icke så farlig som en hög). Grubb 688 (1665). En ringa lefnad med sin slägt .. är ofta ljufligare än all den glans en förment lycka lofvar. Gustaf III 3: 14 (1783). Denne underbare man stammade från ringa rot. FinT 1936, 2: 256. Av ringa börd. Östergren (1936).
c) (†) om ceremoni: som icke är påkostad, enkel. Höfdingen .. gjorde Gustafs jordefärd så ringa som möjligt. Fryxell Ber. 3: 344 (1828).
4) som är av låg kvalitet, sekunda, ofullkomlig, dålig; numera bl. ss. förled i ssgr.
a) om person, i uttr. vara ringare än ngn med ngt, vara ngn underlägsen l. stå tillbaka för ngn i ngt. Schroderus Sleid. 18 (1610).
b) om djur l. sak; äv. om ämne (jfr 7); särsk. om mynt l. metall: som är av låg halt. G1R 1: 127 (1523; om mynt). Aller honde engelst midelmäligt och ringt cläde. Därs. 21: 26 (1550). Ehwar han bödh sigh till land i Roden .. mötte bönder honom med staffsliungor och andra ringa wärior. Svart G1 23 (1561). En ringe klippere. RA I. 2: 459 (1573). (Guldsmederna åläggas) att the icke fördriste sigh att arbethe ringare Sölfwer, ähnn Lödige marken till halffiortende lodt gutid Silf i fijnn (dvs. finhetsgrad). Skråordn. 172 (1594). Palmblad Fornk. 1: 214 (1843).
c) om uppförande l. uppfostran l. betyg: dålig; äv. (ss. vitsord för skolelev) om flit l. insikter: otillräcklig. Hans Wachtmester .. giorde een utförlig relation om flottans goda tilståndh men somlige des officerares ringa conduite. Spegel Dagb. 14 (1680). (Lärjungar) som i otijd gifwa sig ifrån Gymnasierne .. utan Testimonio eller med ett ringa. Skolordn. 1693, s. A 3 b. Schönberg Bref 1: 159 (1772; om uppfostran). I alla vid elementarläroverk utfärdade betyg bedömas lärjungens .. insigter och flit med vitsorden: Berömlig; Med beröm godkänd, .. Otillräcklig, (Ringa). SamlFörfElLärov. 15 (1859).
d) om tillstånd vari ngt befinner sig: otillfredsställande. Nya Kopparberget .. hafwer ock alt sedan förblifwit uti et swagt och ringa tilstånd. HC11H 12: 121 (1697).
5) [jfr motsv. anv. i mlt. samt t. geringer wein, lätt vin] (†) om vin: svag, lätt. AccisBSthm 1549, s. 8 b. Itt gott welluchtende ringe wijn är bättre än ööll. BOlavi 106 a (1578). Schmedeman Just. 407 (1664).
6) (numera föga br.) liten till antalet, fåtalig; förr äv. (dels med huvudord i pl., dels i substantivisk anv.): få. RA I. 3: 113 (1593; med huvudord i pl.). Jag .. har att hugna mig af hans Majestets nådh på altt sätt, hvar öfver eij ringa finnas jaloux. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 211 (1702). Den ringa hop, som vid Kaupila stod .., / Den hade kämpat med hjeltemod. Runeberg 2: 79 (1848). Denne stad har en ringare befolkning än den andra. Dalin (1855). Björkman (1889).
7) (†) med huvudord bestående av ett ämnesnamn (jfr 4 b, 5) l. därmed jämförligt kollektiv: liten till kvantiteten, liten mängd av (ngt). Jagh .. hafver .. ringe krut i förrådh. OxBr. 5: 9 (1612). LandtmFörordn. 102 (1734).
8) [eg. specialanv. av 2 o. 3] (numera bl. i vitter stil) i förb. med sådana verb som akta, hålla, skatta, värdera; i sht (o. numera företrädesvis) ss. predikativ, i sådana uttr. som akta ngn l. ngt ringa, anse ngn l. ngt för obetydlig(t), ringakta ngn l. ngt; äv. övergående i adverbiell anv.: föga; förr äv. i det attributiva uttr. ringa aktande, som (bör) anses ss. obetydlig, som man föga ger (l. behöver ge) akt på. (Illasinnade personer) som eder wilia komma i nogen bekymringh ringha actandes. om the eder nade oc flere ther med fförföra tiil noget obestandt. G1R 1: 138 (1523). Man ser for ögon, hure ringe segel, bref, lyffter och tilsager holdne blifve. RA I. 1: 475 (1546). Är storlighen aff nödhen til at weta åtskilnat och wisse tekn, huru (pesten) .. kommer ifrå een annan ringe achtande Siukdom. Berchelt PestOrs. C 1 b (1589). Achta ingen fiende för ringa. Grubb 463 (1665). I varje fall skattade .. (Jöns Budde) alla ”världsliga fröjder” ringa. Noreen BirgPirat. 72 (1942).
9) i n. sg. i substantivisk anv.
a) (numera föga br.) i positiv l. komp. utan föregående pron. l. art.: litet, föga; särsk. i uttr. vara nöjd med ringa, vara nöjd med litet; jfr II 2. Tempeus Messenius 26 (1612). Han måste full låta sigh nöya medh ringare. Grubb 302 (1665). Ehuru bägge Konsterne woro uti god gang (i Dannemora gruva), så kunde likwäl ringa med dem uträttas. HC11H 12: 191 (1697). Tu (dvs. Gud) wet jag ei begär Thet stort och kräsligt är; / Men är med ringa nögd. Lybecker 216 (c. 1715). VexjöBl. 1812, nr 17, s. 4. — särsk.
α) i ordspråk. Hoot är medh ringa booth. SvOrds. A 8 b (1604). Mången blijr roosad för ringa, och lastad för inga. Grubb 546 (1665).
β) (†) i uttr. finna ringa uti ngt, finna små förråd av ngt, finna obetydligt med ngt. När dhe .. ringa udi pråffviandt .. för sigh finna. OxBr. 5: 38 (1613).
γ) (†) i uttr. komma ngt till väga med ringa, åstadkomma ngt med små medel. AOxenstierna 5: 381 (1630).
δ) (†) i uttr. av ringa uppkommen, som är av låg börd l. enkelt ursprung (men kommit sig upp); jfr 3. När någon aff ringa opkommen, wil mycket yffwas, så brukas dhetta (dvs. ett visst talesätt) såsom til förwijtelse. Grubb 514 (1665).
b) (numera i sht i skriftspr.) i positiv l. komp. med föregående pron. l. best. art., i sådana uttr. som det ringa, det lilla, intet ringare, intet mindre l. obetydligare, något ringa, dels: något obetydligt l. oväsentligt, dels: något litet, en liten kvantitet. OxBr. 12: 349 (1612). Den, som, efter Jesu ord, / Här i det ringa trogen var, / Sin lön i Jesu rike har. Ps. 1819, 334: 7 [jfr språkprovet från 1526 under 2 c]. Jag (dvs. Prometheus) känner intet ringare / Under solen, än er, gudar! Collan Dikt. 47 (1864). Utan tanke på något så ringa som det yttre. Carlén Skuggsp. 2: 32 (1865). Af skog finnes något ringa. PT 1898, nr 254 A, s. 1.
c) (†) i positiv l. komp. med föregående obest. art., i uttr. ett så ringa, så litet, stå ngn ett fast ringa, kosta ngn mycket litet, bli billig för ngn, draga ett ansenligt ringare, ge avsevärt mindre avkastning, redigera ngt till ett ringare, reducera ngt till lägre nivå. Luntespinningen .. fortsätter man .. med mindre Cronans bekostnad .., så at den tilarbetade Luntan Kongl. Maj:t och Cronan et fast ringa förmodeligen skal komma at stå. HC11H 15: 14 (1662). Därs. 11: 73 (1686: redigerade til et ringare). Högstsal. Hans Kongl. Maj:t .. befann, at Grufwan et ansenligit ringare dragit, än (tidigare). Därs. 12: 11 (1697). Monn någon Adels Fru i rangen med mig träder, / Som ett så ringa plär förnöta uti kläder? ÖB 33 (1712).
d) i superl.
α) efter best. art. i uttr. det (allra) ringaste, det (allra) minsta; äv. (i uttr. med nekande l. frågande l. därmed jämförlig innebörd) övergående i bet.: något som helst, något alls (jfr 2 i α); äv. i adverbiell anv.: i minsta mån resp. (något) alls. HT 1915, s. 100 (1597). När iag 8 wekor dherefter igen kom, hade han icke det ringaste giordt (på sitt arbete). Schück VittA 2: 384 (i handl. fr. 1672). Théet .. smakade ej det allra ringaste godt. Knorring Skizz. II. 2: 40 (1845). (Gudarna) veta, att det obetydligaste och ringaste .. kan mörda deras ro. Wisén Oden 102 (1873). Bergman Mark. 242 (1919). — särsk.
α’) (†) i adverbiell anv., i förb. med uttr. som ange en tidpunkt före vilken ngt skall vara uträttat: åtminstone, senast (jfr β’). Förbenemde krigh iagh wel fwlborda må, / Thet alra ringeste innan dag och åår. Holof. 5 (c. 1580). Corporalerne åligger .. det ringaste klockan Elfwa förmiddagen, gifwa .. raport. SthmStadsord. 2: 167 (1702).
β’) (†) i uttr. till det ringaste l. i det (allra) ringaste, i minsta mån, det minsta, (något) alls; åtminstone; i förb. med uttr. som ange en tidpunkt före vilken ngt skall vara uträttat äv.: senast (jfr α’). G1R 27: 209 (1557). Samma dagh ehr sampttyckth .., ath the, som rådhmenn ähre, skulla wara till detth ringiasthe 1/4 eller en ½ tim[m]a, sidan tridie gångien ähr ringth medh rustuffuo klochienn, till stedis på rustuffuon. TbLödöse 252 (1591). Och har jag, så sant som jag lefver, icke till det ringesta ment Cruusen därmed (dvs. med det jag sagt). Horn Lefv. 83 (c. 1657; rättat efter hskr.). Den, som emottager en tjänst, som han i det aldra ringesta icke förstår, han är en för riket skadlig hundsvott. CGCederhjelm (c. 1739) i 3SAH 28: 190. Sparre Frisegl. 1: 216 (1832). jfr: (Lat.) Extenuissime .., (sv.) på det ringaste. Ekblad 399 (1764).
β) (numera bl. vard. l. bygdemålsfärgat) i best. form utan föregående art. i adverbiell anv.: det minsta, i minsta mån, det ringaste (se α). Hwad gagnar Er dän döda mer begråta? / Såm dåk mäd klagan Er äÿ ringsta är betiänt? LejonkDr. 169 (1688). Fru Köhler är värkligen en förtjusande människa, inte ringaste sipp och stel. Ossiannilsson Hav. 112 (1910). — särsk. (†) i uttr. till ringaste l. åt ringaste, åtminstone. OxBr. 12: 426 (1614). Huilkedt åth ringaste ähr till att æstimera på två millioner Rijksdaler. AOxenstierna 1: 603 (1644). VDAkt. 1779, nr 502 (1775).
II. adv. (jfr I 8).
1) [jfr motsv. anv. av ä. t. (ge)ring] (†) lätt, utan svårighet. Tenne sak .. Hwilkin sak wil sig ecke saa ringe förlöpe som i Mene. G1R 1: 161 (1523). — särsk. i uttr. komma ringa av med ngt, komma lätt undan med ngt, klara av ngt utan svårighet. HSH 10: 29 (1616).
2) (numera mindre br.) litet, föga; i obetydlig utsträckning, i ringa mån; stundom svårt att skilja från (o. i vissa fall möjl. att hänföra till) I 9 a. OPetri Kr. 2 (c. 1540). The Masmästare, som thet Embetet antingen illa eller och ringa lärt hafwa (skola avsättas). Bergv. 1: 105 (1638). Skodd eller oskodd gör till saken ringa, / Sörj ni blott för, att vi få stå, ej springa, / Så hjelper nog sig foten utan sko. Runeberg 2: 116 (1846); jfr I 9 a. At Sören är förvånad är ringa sagt. Han är så häpen, att han inte vet vad han skall göra. 14BästStudNov. 250 (1929); jfr I 9 a. Jag själv så ringa vet / Vad mig tröttar eller stärker. Ps. 1937, 388: 2. — särsk.
c) (†) i komp.: mindre; äv. (motsv. a): billigare, till lägre pris. RA I. 1: 512 (1547). Wijn Etticka 6 Kannor ringare än 1 Oxhöfd. BoupptSthm 1670, s. 87. Ringare än 2000 .. (daler silvermynt) lärer det icke säljas. ÅgerupArk. Brev 27/9 1774. särsk. [jfr motsv. anv. av ä. d. ringer] i förb. med beteckning för viss myckenhet för att angiva att denna fattas i l. skall dragas från en (omedelbart) förut nämnd: minskad med, minus, så när som på; jfr MINDRE I 1 a γ slutet. 1 skedh om 4 lodh ringer 1 quinten. ÄARäfst 16 (1596). 8 lass höö twå hwålmar ringare. UpplDomb. 1: 82 (1631). Såsom iag underteknadt .. hafwer här tient i 39 åhr ringare 7 weekor. VDAkt. 1717, nr 152.
d) (†) i superl.: minst; äv. (motsv. a): billigast. (Han) taledis til om 1 tynna salt, han hafuer såldt .. och bekom then ringest til 17 mark. VadstÄTb. 127 (1587). Denna ringast sagdt onödiga repetition. Arfwidsson Oisian 1: 260 (1842).
(I 8) -AKTA. [jfr d. ringeagte, t. geringachten, geringschätzen] anse (ngn l. ngt) obetydlig(t) l. av litet värde, visa bristande aktning för l. förakta l. missakta l. förbise l. se ned på l. icke bry sig om (ngn l. ngt); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: föraktfull, nedsättande. Forsius Fosz 331 (1621). (Toll) hade få behof och ringaktade för egen räkning penningen. Odhner G3 1: 94 (1885). ”Männen ha dock ej rättighet att ringakta oss”, sade Ella. Idun 1888, s. 37. Höglund Branting 2: 112 (1929; i p. pr.).
-AKTNING. [till -akta] brist på aktning; förakt. Dalin (1855). En ny stils anhängare ser, om inte precis med förakt så dock med en smula ringaktning, ned på den passerade stilen. Kulturen 1949, s. 28. —
(I 3 a) -BOJAR. (†) rysk adelsman som icke tillhör den högsta rangklassen; jfr halv-bojar. 1 Ring Baijors hustru (o.) 2 hennes tienare. KlädkamRSthm 1582 C, s. 8 a. Därs. 52 b. —
(II 1) -FAREN, p. adj. [sv. dial. ringfaren] (†) om jordegendom: som lätt kan kringfaras, liten. Dessa ringfarna Sädes-täppor. Blix SvFinance 160 (1797). —
(I 2) -GRADIG. [jfr t. geringgradig] (föga br.) (som är av) liten (storleksordning), obetydlig. Petersson FysUnders. 243 (1908). —
(I 2 e) -HALTIG. [jfr t. geringhaltig, ä. t. äv. ringhaltig]
1) (i sht i fackspr.) om (föremål av) metall o. d.: som är av låg halt, lågprocentig; om mynt äv.: som icke har sin rätta halt, underhaltig; i sht förr äv. om malm o. d.: fattig, svag; förr äv. i uttr. vara ringhaltig av l. på ngt, ha låg halt av ngt. Hiärne Berghl. 452 (1687; om malm). Största delen af Granat-slägtet är .. ringhaltigt af Järn. Cronstedt Min. 71 (1758). Så länge et ringhaltigt mynt får gömma sig under en prydelig stämpel (osv.). Kryger ÅmVetA 1759, s. 4. Miniatursk. 105 (1784; om guld). Berzelius Res. 223 (1819: på). Östergren (1936). särsk. (†) i utvidgad anv., om bärgvärk: som ger fattig malm; jfr ringa, adj. I 2 b γ. Vid .. ringhaltige Bergvärks idkande bör komma i öfvervägande, huruvida (osv.). Berch Hush. 209 (1747).
2) (numera mindre br.) i bildl. anv. av 1: som är av litet värde, underhaltig, mindervärdig; liten, obetydlig. Hjelt Medicinalv. 3: 472 (i handl. fr. c. 1760). En ringhaltig kännedom af några få naturkroppar. Agardh Bot. 1: 78 (1830). Lämna ringhaltiga bevis. Östergren (1936). särsk. (†) om målkärl: som rymmer för litet. Den, som .. brukat en ringhaltig Tunna. PH 9: 417 (1770).
Avledn.: ringhaltighet, r. l. f.
1) (i sht i fackspr.) till -haltig 1: egenskapen att vara ringhaltig; i fråga om mynt: egenskapen att icke ha sin rätta halt; i sht förr äv. i fråga om malm: egenskapen att vara fattig l. svag. Malmens ringhaltighet. Stiernman Com. 6: 68 (1711). Myntets ringhaltighet. BEMalmström 8: 200 (1852). Östergren (1936).
2) (numera mindre br.) i bildl. anv. av 1: egenskapen att vara underhaltig l. mindervärdig; jfr -haltig 2. Silverstolpe i 2SAH 2: 329 (1802). (Teater-)föreställningens estetiska ringhaltighet. Kullberg Bref 1: 148 (1844). —
(I 4) -ISTER. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ister av låg kvalitet, som tages från småtarmarna av slaktade djur; jfr -talg o. plock-ister. Levander DalBondek. 1: 321 (1943). —
(I 8) -SKATTIG. [jfr ä. d. ringeskattig, ä. t. ringschätzig] (†) som (bör) skattas ringa, som är av ringa värde, obetydlig. Schück Wivallius 1: 153 (i handl. fr. 1631). Därs. 204 (1637). —
(I 4) -TALG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -ister o. plock-talg. Levander DalBondek. 1: 318 (1943). —
(I 6) -TALIG, adj.1 [jfr t. geringzählig; till tal] (†) fåtalig. Ekblad 266 (1764). Beskow i 2SAH 35: 93 (1861). Björkman (1889).
(I 2 d) -VÄRD, adj. (†) = -värdig 1. BrefvTalLärdVet. 1759, s. 30. Den ringvärda qvarlåtenskapen. IT 1791, nr 4, s. 4. —
(I 2 d) -VÄRDIG. [jfr t. geringwertig]
1) (numera föga br.) som är av ringa värde; äv.: mindervärdig, underhaltig, dålig; jfr ringa, adj. I 4. VDAkt. 1657, nr 275. På senare tiden har .. handelns sumack blifvit .. uppblandad eller förfalskad med delar af andra ringvärdigare växter. TT 1899, K. s. 52. Östergren (1936).
2) (†) i uttr. jag ringvärdig(e person l. man), min ringa person; jfr ringa, adj. I 3 a β. Migh ringhwärdige pärsohn. VDAkt. 1653, nr 267. Migh ringwärdige mann. Därs. Alt sedan iag ringverdig till dhetta litzla dividerade pastorat .. ankom. Därs. 1677, nr 343.
3) (†) i uttr. akta ngt ringvärdigt för sig, anse ngt vara under sin värdighet; jfr ringa, adj. I 8. RA I. 3: 940 (1597).
Avledn.: ringvärdighet, r. l. f. (†) till -värdig 1: (egenskapen att vara av) ringa värde; äv. i uttr. falla uti ringvärdighet, sjunka ned till ringa anseende. Gustaf II Adolf 591 (1614). Effter .. (Epaminondas’) Dödh föll .. (Thebe) vthi sijn förrige Obscuritet och Ringwärdigheet. Brask Pufendorf Hist. 9 (1680).
C (numera bl. i ssgn ringe-mans-hus): (II 2) RINGE-LYNT. obetydlig till utseendet, oansenlig. HT 1882, s. 269 (1707). —
(I 3 a) -MANS-HUS. (i vitter stil, mera tillf.) hus av den typ som bebos av folkets breda lager; motsatt: rikemanshus. PT 1910, nr 226 A, s. 3. —
D (†): (I 4 b) RINGER-STUFF. om utsovrad silvermalm med jämförelsevis låg halt av metall: fattig malm, fattig slig; jfr rikar(e)-stuff. (År 1610 smältes i Sala hyttor bl. a.) Ringerstuf 1020 (centner). FörslBergzbr. (1610). Hallenberg Hist. 1: 867 (i handl. fr. 1613).
RINGHET, r. l. f. [jfr ä. t. ringheit] egenskapen l. förhållandet att vara ringa. Helsingius Cc 2 b (1587).
1) till I 2: litenhet, obetydlighet, oansenlighet; äv. i uttr. för ngts ringhets skull (jfr 4 slutet), på grund av att ngt är (alltför) ringa, på grund av ngts litenhet. På thet at summans ringhet må bewecka wederparthen til billighet. Gustaf II Adolf 480 (1617). För traffiquens på Dantzig och Königzberg ringheet skuldh (äro tullinkomsterna otillräckliga). AOxenstierna 5: 410 (1630). Upplagornas ringhet beror naturligtvis (i fråga om tyska tidningar) på den decentralisation, som alltid varit och ännu är utmärkande för Tyskland. Sylwan ModPress. 132 (1906). särsk.
a) (†) i uttr. för ålderns l. årens ringhet, på grund av (alltför) ringa ålder. L. Paulinus Gothus Pest. 81 a (1623: för åldrens ringhet). RARP 4: 149 (1649).
b) (numera föga br.) om sockens l. hemmans egenskap att vara liten (litet) till omfånget. (o. föga inkomstbringande). Et afgärde Hemman (har) .. måst för sin ringhet skull förmedlas. LandtmFörordn. 162 (1765). För Socknens ringhet mot de öfrige i Länet, njuter Pastor 2/3: del af Crono-tionden och 20 tunnor vederlag. Hülphers Norrl. 4: 261 (1779).
c) (†) konkret(are): obetydlig sak, bagatell; äv. koll.: obetydliga saker l. ägodelar. Förteckningh opå dhen Ringheet som iagh för denne Gången ackter för dhe HöghWise och Laghfarne Herrer föredragha. BoupptSthm 1673, s. 1036 a, Bil. Hvad de små ringheter beträffar, som höra til edart timeliga uppehälle. Bælter JesuH 4: 178 (1757). Sjöberg (SVS) 1: 248 (1820).
2) till I 3: låg samhällsställning; ringa makt l. inflytande l. förmåga; särsk. i uttr. som ange anspråkslöshet. Han haffuer seet till sine tienarinnes ringheet. Luk. 1: 48 (NT 1526); jfr b slutet. RA II. 2: 75 (1617). Jag, i min ringhet har, under lediga stunder .. åtskilligt .. försökt. VetAH 1740, s. 470. Betlehemsstjärnan .. utgjorde den synliga symbolen för att Frälsaren låtit sig födas i ringhet. Nilsson FestdVard. 159 (1925). särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. efter ngns ringhet, med hänsyn till att ngn är av ringa samhällsställning o. d.; förr äv. [jfr t. nach meiner geringheit] i uttr. efter min ringhet, efter min ringa förmåga. Om straffet ickie må anten lindres eller skerpes effter personernes qualitet och ringheet. RA II. 2: 305 (1617). Iag är E. Exc. efter min ringheet altijdh en .. trogen tiänare. OxBr. 12: 647 (1643). Lind (1749).
b) i mer l. mindre tydlig personifikation, ss. beteckning för person av ringa samhällsställning o. d. Hwar Wälde rider fram måst’ ringhet ryggen kröka. Frese VerldslD 10 (1715, 1726). Om i ringhetens tjäll du menlös sitter, / .. Måste skuggornas hem du dock besöka. Stagnelius (SVS) 4: 271 (1822). särsk. (numera i sht skämtsamt) i uttr. ngns ringhet, ngns ringa person; särsk. [jfr t. meine wenigkeit, lat. mea parvitas] i uttr. min ringhet, min ringa person, jag; jfr ringa, adj. I 3 a β. Bedher .. at hwad som aff min ringhet ähr giort, J wille thet wäl uptagha. RARP 7: 81 (1660). Hon såg att han lät sin blick vila på hennes ringhet. Johnson Här 161 (1935). UrDNHist. 1: 356 (1952).
3) (†) till I 4: dålig kvalitet, dålighet. HH 29: 412 (1640). särsk. till I 4 b, om mynts egenskap att icke ha sin rätta halt, ringhaltighet. Det Remedium, Wij uti lätt- och ringheten hafwe tillåtit uppå marcken. Stiernman Com. 3: 253 (1664); jfr NumismatMedd. 22: 179 (c. 1721).
4) (†) till I 7: ringa kvantitet l. mängd, knapphet; särsk. i uttr. ringhet av l. på ngt, knapphet på ngt. G1R 4: 81 (1527). Därs. 26: 818 (1556: på proviant). Ringheet aff kopparmalm. RP 6: 588 (1636). särsk. i uttr. för ngts ringhets skull (jfr 1) l. förmedelst ngts ringhet, på grund av att ngt finnes i (alltför) ringa mängd. BrinkmArch. 2: 119 (1656: för quarterens Ringheet skull). Förmedelst .. wattnetz ringheet (lära) icke (hyttorna) stora höstblåsningar giöra kunna. Johansson Noraskog 3: 247 (i handl. fr. 1684).
Ssgr (i allm. till ringhet 2): ringhets-idé. psykiatr. vid sinnessjukdom uppträdande falsk föreställning hos den sjuke att han är underlägsen andra. Svenson Sinnessj. 97 (1907).
-känsla. i sht psykiatr. mindervärdighetskänsla, underlägsenhetskänsla; jfr -idé. SAOL (1900). (Victoria Benedictsson) pendlar mellan överdriven stolthet och lika överdriven ringhetskänsla. NArgus 1929, s. 177 a.
-tillstånd. till ringhet 1 o. 2. Liksom Båstad .. återsjönk .. även Luntertun .. i ett ringhetstillstånd. Fornv. 1927, s. 287.
Spalt R 2059 band 22, 1958