| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
RODNA rå3dna2, stundom rod3na2 l. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) ron3a2 (ro`dna (med) öp(pet) ŏ Weste, rå`ddna Dalin, rǡdna l. rå´nna Östergren), v. -ade; förr äv. RODNAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, i bet. I 2 l, Dalin Vitt. 5: 344 (c. 1753), BL 18: 188 (1850)); jfr RODNAD.
1) (utom i a—c numera bl. tillf.) bli röd, få l. anta en röd l. rödaktig färg; färgas röd (av ngt); äv. i uttr. rodna mot ngn, lysa röd mot ngn; i sht förr äv. i uttr. rodna för ngt (jfr 2 d), färgas röd av ngt, bli röd gm invärkan av ngt; i p. pr. äv. med mer l. mindre adjektivisk bet. (stundom äv. i utvidgad anv., övergående i bet.: röd); numera ofta uppfattat ss. bildl. anv. av 2; jfr III. De fält, som rånnat .. / Af slagne grannars blod. Werwing Vitt. 328 (1703). Om helt litet svafvelsyra slås i vatten och blandas med lakmussolution, rodnar denna. Scheele Bref 45 (1770). Ekorn ronnar om våren. VetAH 1790, s. 79. (Färgen) rodnar för syra. Westring SvLafv. I. 2: 203 (1805). Omhöljd med rodnande siden / Var den soffa, hvars spänstiga bädd gaf segraren hvila. Stagnelius (SVS) 3: 84 (1817). Den knif som rodnat i en dotters blod. Börjesson Statshv. 51 (1866). Efter en tämligen skarp marsch rodnade plötsligt mot oss mellan enbuskarna något, som liknande tungor af eld (dvs. vallmoblommor). Landsm. 6: IX (1886). — särsk.
a) (fullt br.) om växt(del); särsk. om frukt o. d. som håller på att mogna; äv. i mer l. mindre överförd anv., dels om fält l. mark o. d. som är täckt av växter som bli röda, dels (i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.) om årstid som kännetecknas av att växter l. växtdelar bli röda, dels (i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.) om utseende l. skönhet o. d. som kännetecknar en växt(del). Bärgen .. (voro) prydde med Epheublad och redan rånnande drufvor. Ehrenadler Tel. 168 (1723). Hyacinten i rodnande fägring. Adlerbeth Buc. 19 (1807). Säg mig, du doftande vind, som dansar i fröjd öfver fältet, / Såg du min lilja? o säg! såg du min rodnande ros? BEMalmström 6: 3 (1840). Åkrarne gulna och frukterne rodna. Snellman Gift. 1: 239 (1842). Åkanter och sjöstränder rodna av den ståtliga fackelrosens granna blomklasar. 2NatLiv. 698 (1931). Något av den gulnande september, oktobers rodnande febertid .. flöt redan genom .. (naturens) blod. Malmberg StyckVäg 223 (1950); jfr 2. — särsk. bot. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i namn på vissa svampar.
α) rodnande fjällskivling, fjällskivlingen Lepiota rhacodes (Vitt.) Fr., som rodnar vid brytning. Strömbom Svamp. 19 (1881).
β) rodnande flugsvamp, flugsvampen Amanita rubescens Fr., vilken ss. äldre har en röd- l. rosaaktig färg ut- o. invändigt. Romell Lindblad 26 (1901).
γ) rodnande kungschampinjon, champinjonen Psalliota silvatica (Schaeff.) Fr., som rodnar vid brytning, blodchampinjon. TurÅ 1954, s. 148.
δ) rodnande svartkrämla, krämlan Russula nigricans (Bull.) Fr., som rodnar vid brytning, svartkrämla. Romell Lindblad 65 (1901).
ε) rodnande vitriska, riskan Lactarius controversus (Pers.) Fr., som ofta är rödfläckig o. har blekröda lameller, fläckriska. Romell Lindblad 60 (1901).
b) (fullt br.) om himlen (i sht vid solens uppgång l. nedgång): anta en röd färgton; äv. om föremål o. d.: färgas röd (av solen); äv. (särsk. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.) i överförd anv., om dag o. d., övergående i bet.: gry (med morgonrodnad); äv. om (solen vid) morgon- l. aftonrodnad: framträda (med rött sken). (En) synkrets som lifligt rodnar af den instundande dagens sol. GRegnér i 2SAH 3: 92 (1802; i bild). När Aurora rodnade snart bland flyende stjernor (osv.). Adlerbeth Æn. 71 (1804). I öster rodnade vintersolen. Runeberg (SVS) 3: 65 (1832). Träden skimrade af rimfrost i den rodnande morgonstunden. Lönnberg Ragnf. 111 (1873). De omätliga snöytorna, som morgon och afton rodna för solen. (Cavallin o.) Lysander 373 (1877). (Kristus) kommer så visst, som morgon följer på mörk natt och skyarna redan rodna i öster! Topelius Tb. 47 (1895). Sjöberg Kris. 126 (1926). — särsk. opers.; i sht förr särsk. i uttr. det rodnar för solen, morgonrodnaden börjar framträda (o. bebådar att solen snart skall stiga upp). Nu ronnar thet för Solen. Brenner Pijn. 50 (1727). I öster började det rodna så smått. Hellström Storm 136 (1935). jfr (numera föga br.): Rodnar det för solens upgång, är teken til rägn eller storm. Kalm VgBah. 230 (1746).
c) (i fackspr., fullt br.) om oblekt sulfitmassa: anta en rödaktig färgton. Rodnad massa. TNCPubl. 29: 23 (1958).
d) om silver: bli röd (l. brun) gm invärkan av svavel. Hiärne Förb. 1706, s. 31. Silver har .. den olägenheten att ”rodna”, d. v. s. påverkas av svavelhalten i luften därhän att dess yta blir brunsvart. NDA(A) 1936, nr 263, s. 5.
2) [specialanv. av 1] bli röd gm (ökad) blodcirkulation l. blodöverfyllnad; dels om kroppsdel l. svullnad o. d.: bli röd på grund av sjukdom (i sht inflammation) l. på grund av tryck l. slag o. d.; dels om person: bli röd (i ansiktet) på grund av ansträngning l. sinnesrörelse (t. ex. vrede l. skam l. blygsel l. förlägenhet) o. d.; om (del av) ansikte l. ansiktshud o. d. äv.: täckas av rodnad; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., särsk.: skämmas, blygas (stundom äv. med sakligt subj.); jfr 1. Rodna av vrede, blygsel. Hon rodnade (ända upp till hårfästet l. upp över öronen l. ända ned på halsen) vid hans beröm. Han rodnade ända upp till l. upp i vitögat. Schroderus Albert. 1: 81 (1638). De, som rodna när de bli onda, äro ej så farliga som de, som blåna eller blekna. Linné Diet. 2: 238 (c. 1750). Om sider rodnade .. (svullnaden) och visade sig villja gå till bulning. VetAH 1810, s. 117. En gång kom hon (dvs. flickan) hem med röda händer; / Ty de rodnat mellan älskarns händer. Runeberg (SVS) 1: 105 (1830). Lars’ panna rodnade af vrede. Rydberg Vap. 320 (1891). Frantzell rodnade av harm. Hallström Händ. 113 (1927). — särsk.
a) i ordspråk. Blygdt Barn rodnar snart. Grubb 50 (1665). Papperet rodnar icke. SvOrdspråksb. 74 (1865). Den rodnar minst, som mest är skyldig. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (tillf.) opers. Det blänker i blick, det rodnar i hy, / Och pojkar hurra med lust i sky. Bååth Dikt. 102 (1879).
c) [fsv. hon rodnadhe som en blodh] (†) i uttr. rodna som blod l. som en (drypande) blod, om person: bli blodröd i ansiktet; äv. om kind o. d.: bli blodröd; jfr BLOD 1 o slutet. Mijn kinder rodnade som blodh. NHolgeri Troijenb. D 6 a (1632). Stålss Adelin hon Rånnade som en Blodh. Visb. 1: 379 (c. 1657). Jag .. rodnade som en drypande blod. Knorring Illus. 125 (1836).
d) i uttr. rodna över (äv. för) ngt l. ngn (jfr 1), rodna (i sht ss. tecken på skam l. blygsel o. d.) på grund av ngt l. ngns beteende l. uppträdande o. d.; äv. i utvidgad anv.: skämmas l. blygas över ngt l. ngn; förr äv. i uttr. rodna för skam, rodna av skam, blygas. Lät them icke för skam rodna som sökia tich Israels gudh. Psalt. 69: 7 (öv. 1536; Bib. 1917: varda till blygd). Doch finnes fulle mången som aldrig rodnar för någon last. Grubb 690 (1665). Hon rodnade deröfver. Serenius (1741). Favoriter väljas .. häldst bland dem man föraktar, och inför hvilka man ej behöfver rådna för sina fel. Kellgren (SVS) 5: 606 (1792). (Coriolanus) tjöt och vrålade er seger bort / Så unga svenner rodnade för honom. Hagberg Shaksp. 1: 264 (1847). (År 1597) inträffade (i Frankrike) en händelse, som vi protestanter icke kunna annat än rodna över. KyrkohÅ 1940, s. 256.
e) (numera bl. tillf.) i uttr. rodna att göra ngt, rodna över att göra ngt (jfr d); särsk. i utvidgad anv.: skämmas l. blygas (över) att göra ngt. Fly stojet. Rodna ej att undan verlden gömmas. Leopold 2: 161 (1794, 1815). Blind är slumpen. Var ej blind som den; / Rodna att dess tomma ynnest vinna. Valerius 1: 9 (1803). Själf rodnade hertigen icke att i de mål, han ej kände, vidgå sin okunnighet. Adlerbeth Ant. 2: 11 (c. 1815). Lovén OrdUnionsfr. 41 (1861).
f) (†) i uttr. rodna i ögonen, bli röd i ansiktet, rodna (i ansiktet). (Sv.) Rona i ögonen. (T.) Schamroth werden. (Lat.) Pudefieri. Schroderus Dict. 247 (c. 1635). Han ronnade strax i ögonen, wille intet giärna der på swara. Rudbeck Atl. 3: 245 (1698; lat. texten: rubore suffusus). Annerstedt UUH II. 1: 374 (cit. fr. 1707).
g) (†) i uttr. rodna av gråt, om öga: bli l. vara röd l. blodsprängd av gråt; jfr k β β’. Hvem är denne .. / Hvars ögon rodna af gråt? Arfwidsson Oisian 2: 129 (1846).
h) (†) i uttr. rodna till ngt, rodna o. därigm komma att likna ngt. Margreta, som förut vid detta (dvs. sin älskades) namn / Blott rodnat till en ros, nu, som en hamn, / Så blek sig fann i spegeln. Franzén Skald. 3: 79 (1829).
j) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. (mera tillf.) i utvidgad anv., om handling o. d.: som medför att ngn rodnar, som kännetecknas av rodnad l. skamkänslor o. d. Rodnande kinder. Stagnelius (SVS) 1: 328 (c. 1815). Hvilken rodnande osanning tros ej af en entusiastisk botaniklärare då det gäller hans ämne? Falk Skolp. 19 (1903). — särsk. (†) om öga: röd l. blodsprängd (av vrede). Schroderus Os. 2: 767 (1635).
k) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.
α) (föga br.) om person: som rodnar, som har rodnad på kinderna l. är röd i ansiktet. Nu stod han där vid veranda-dörren ömsom blek, ömsom rodnad. Högberg Utböl. 2: 93 (1912).
β) om kroppsdel o. d.
α’) (numera föga br.) om ansikte l. ansiktshud o. d.: täckt av rodnad (på grund av sinnesrörelse o. d.). En tåreflod, som strömmade ned, på hennes ibland bleka, ibland rodnade kinder. Ekelund Fielding 20 (1765). Adlerbeth Poët. 1: 353 (1802). Af en gemensam kärlek rodnade ansikten. Hallström Skepn. 32 (1904, 1910); jfr II 2 a.
γ’) i sht med. röd till följd av inflammation o. d. Ribbing BarnFostr. 139 (1892). Svalget är mycket inflammeradt och rodnadt. VL 1901, nr 31, s. 2. Något upphöjda fläckar (på slemhinnorna) med sårig, rodnad och vätskande yta. RödKMedUppslB 892 (1932).
l) (†) ss. vbalsbst. -ing; anträffat bl. i pl., om olika akter av rodnande. Jag kunde dömma om min Frus hjertas tilstånd af hennes anletes rörelser, små ronningar, små suckar, små löjen. Dalin Vitt. 5: 344 (c. 1753). Den ärbara enkan (måste), under många tårar, nigningar och rodningar, .. gifva sitt ja-ord. BL 18: 188 (1850).
II. tr.; möjl. äv. abs. (se 2 c).
1) (†) motsv. I 1: komma (ngt) att anta röd färg, färga röd. EconA 1807, april s. 51. Vanadinsyra .. rodnar lackmuspapper. Almström KemTekn. 1: 247 (1844). Grönt af blåholz med gula växtfärger rodnas starkt af syror. Pasch ÅrsbVetA 1847, s. 43. (Bärget) rodnades af kvällsskyn. Hülphers Ångermanl. 210 (1900).
2) motsv. I 2.
a) (†) med avs. på kroppsdel: komma att anta röd färg. Dodsley MänsklLOrdn. 17 (1798; klandrat i JournSvL 1799, s. 538). Spansk peppar rodnar huden. NF 3: 5 (1878).
b) (tillf.) gm att bli röd i ansiktet antyda l. uttrycka (ngt); äv. med obj. betecknande sinnesrörelse: gm rodnad visa tecken på (ngt). Hon rodnade, med täck förvirring, ja! Franzén Skald. 4: 158 (1832; eng. orig.: she blush’d consent). Ingen sucke känsla / Och ingen rodne ånger! Valerius 1: 239 (1855).
c) [jfr I 2 g] (†) abs., om sorg: åstadkomma blodsprängdhet (i ngns ögon)? Konungen af Lochlin är tyst, och sorgen rodnar i hans stolta ögon. Ossian 2: 129 (1794; eng. orig.: sorrow reddens in the eyes of his pride).
III. (†) ss. dep.: bli röd, få l. anta en röd l. rödaktig färg; jfr I 1. (Det holländska teglet) Rostas eller rodnas icke heller, medan det ej håller något metallicum. Linnè Stenr. 77 (c. 1747).
RODNA TILL 10 4. till I 2, om person l. ansikte o. d.: plötsligt rodna l. täckas av rodnad. Vår studiosus kände sina kinder rodna till, kände dem bränna. Blanche Bild. 4: 198 (1865). Bjarne rodnade till. Didring Malm 2: 253 (1915). —
RODNA TILLBAKA. (†) metall. till I 1, om metall som undergår färskning: på grund av felaktigt förfarande återta den röda färg som metallen har vid början av färskningen (o. som senare ändras till ljusgul). Rosborg StångjSmid. 14, 22 (1809). —
RODNA UPP10 4, äv. OPP4. (börja) bli röd, (börja) rodna.
1) (föga br.) till I 1. Skogen sjelf, den mörka, tunga / Rodnar upp, fast köld hon låts. Bäckström Dikt. 67 (1870).
2) till I 2; numera bl. (mera tillf.) om kroppsdel: bli röd (efter slag o. d.). Hon gungade på sin lilla fot, hon klappade händer, hon rodnade opp. Feilitzen Wern. 18 (1874). Sera rodnade upp i aningsfull oro. Högberg Baggböl. 2: 20 (1911). (Han får) en örfil, så att kinden rodnar upp i blod. Fogelqvist SöderkRom 204 (1924).
Spalt R 2359 band 22, 1959