| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
ROTFAST rω3t~fas2t, adj. -are. n. o. adv. =.
2) om växt (särsk. träd): som med rötterna är fastvuxen vid sitt substrat (i jorden), som har rotfäste; stående på rot; ofta med tanke på ett kraftigt rotfäste: fast l. väl l. djupt rotad. Holmström Vitt. 220 (1688). En rotfast ek. Rudbeck Borås. 7 (1776). Rotfasta träd begagnas (i vissa trakter) icke (vid uppsättning av varglämmar). Hahr HbJäg. 179 (1865). Geete o. Grinndal 62 (1923). — särsk.
a) (†) i uttr. rotfast plantage, växtbestånd planterat direkt i marken (motsatt: i kruka). SvSaml. 3—6: 328 (1762, 1766).
b) (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl., om (dött) föremål: som har (kraftigt) fäste i marken, jordfast o. d. De stormande Böljor kunna (icke) flyttia och röra den rotfasta Klippan. Mörk Ad. 1: 211 (1743). Någon dugtig rotfast kullersten. Atterbom Minn. 31 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Sätherberg Blomsterk. 103 (1879).
c) (enst.) oeg. l. bildl., om person: som står stadigt o. icke är lätt att rubba. Karlen, som nyss rännde omkull ett halft tjog af våra rotfastaste drängar. Gumælius Bonde 336 (1828).
a) om person: som med fasta band är knuten till l. som känner sig hemma på en plats l. i en miljö, som har fast förankring l. rotfäste l. rötter ngnstädes; fast knuten till l. bunden av vissa traditioner o. d.; i vissa fall liktydigt med: bofast; motsatt: rotlös. Lagförsl. 14 (1609). (Man) mente om han vore här rotefast, kunde dhet honom förtroes. RP 3: 191 (1633). Jag var nu blifven så rotfast i Upsala, att hvarje tanke på en flyttning derifrån föreföll mig onaturlig. Svedelius Lif 492 (1887). (Paul Fort) är en makalös språklig och metrisk virtuos, rotfast i fransk jord och fransk tradition. Strömberg ModFrLitt. 150 (1928). En skara kulturmänniskor, alla rotfasta i den fagra ostkustbygden Tjust, ha dragit en lans för ”Ostkusttanken”. STSD 1938, nr 118, s. 6. — särsk. (†) i uttr. göra sig rotfast ngnstädes, tränga in o. sätta sig fast (o. befästa sin ställning) på en plats. Chesnecopherus Skäl Zz 1 b (1607).
b) om företeelse (t. ex. lära, tro, åsikt, egenskap, vana, tillstånd): som har slagit rot l. vunnit insteg l. fått fast förankring (ngnstädes l. hos ngn); som har säkert fäste l. rotfäste; väl rotad l. befäst; inrotad; stundom allmännare, närmande sig bet.: fast, orubblig. Din rotfasta Dygd. Dalin Vitt. I. 2: 40 (1741). Vår Frihet och våra Grundlagar stå rotfaste. Oelreich 430 (1755). I Amerika och England är denna uppfattning rotfast. AB 1889, nr 256, s. 2. Troligen har Högstena-galdern ristats då kristendomen redan var tämligen rotfast i Västergötland. Fornv. 1936, s. 303. En .. rotfast övertygelse. Olsson Fröding 225 (1950).
4) (i vitter stil, mera tillf.) bildl., i uttr. rotfast i ngt, som har sina rötter l. sitt ursprung i l. som vuxit fram ur ngt. Den gregorianska musiken — detta från Rom utgående, logiskt-systematiskt genomförda och till större delen ytterst i orientalisk jordmån rotfasta konstverk — blev (osv.). Jeanson (o. Rabe) 1: 40 (1927).
2) (i vitter stil) till 3, särsk. 3 a; motsatt: rotlöshet. Frey 1843, s. 89. Silfverstolpe Vard. 25 (1926).
Spalt R 2662 band 22, 1959