Publicerad 1959   Lämna synpunkter
ROUÉ rωe4 l. rɯe4, äv. RUÉ rɯe4, m.||ig.; best. -n, äv. -en; pl. -er. Anm. Förr användes äv. den fr. pl. roués. SvLittFT 1833, sp. 332.
Ordformer
(roué 1825 osv. rué 1889—1949)
Etymologi
[av fr. roué, vällusting, rucklare, eg. rådbråkad, p. pf. av rouer, avrätta med stegel o. hjul, av lat. rotare, vrida (se ROTERA, v.1)]
osedlig o. utsvävande person (ur de högre samhällsklasserna), (utlevad) vällusting, libertin; lebeman, vivör. ConvLex. 3: 546 (1825). Han såg .. ut .. som .. en vaurien, en roué, en kurtisör. Almqvist TreFr. 3: 75 (1843). Som gammal roué är han .. intresserad att veta hur det .. står till med alla utvärdshus .. i hufvudstaden. SöndN 1862, nr 15, s. 3. Blaserade rouéer. PedT 1900, s. 204. Grevinnan Polaki, en åldrig kvinnlig roué. SvD(A) 1931, nr 68, s. 16. DN(A) 1953, nr 349, s. 8.
Ssgr: ROUÉ-LIV. Svedelius Lif 210 (1887). —
-TYP. OoB 1899, s. 49.
Avledn.: ROUÉAKTIG, adj. Palm Kvinn. 91 (1919).

 

Spalt R 2682 band 22, 1959

Webbansvarig