| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
I. intr., om fågel: (med bestämda tidsmellanrum) fälla fjädrarna (o. få nya fjädrar); byta fjäderdräkt; jfr III 2. När .. (gåsen) ruggar, samlas Skrifpennor. Brauner Bosk. 64 (1756). För stående hund skjutes gamla orren den tiden han ruggar. Greiff Jagt 80 (1828). Alla foglar rugga .. åtminstone en gång om året. Nilsson Fauna II. 1: 257 (1858). Ruggande kniphanar. FoFl. 1917, s. 222. (Fågeln) befann sig i stark ruggning. Därs. 1951, s. 226. — jfr HÖST-RUGGNING. — särsk.
a) zool. i uttr. dubbel ruggning, om förhållandet att vissa fågelarter rugga två gånger per år. Zoologerne antaga en dubbel ruggning hvarje år hos en del foglar. Agardh Bot. 1: 48 (1830). Nilsson ÅrsbVetA 1831, s. 42.
b) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr c β). Grafström Kaffe 46 (1855). Alltid skrubbade de (dvs. människorna) af sig något på en. .. Själarna fällde och ruggade. Bergman Dröm. 244 (1904). Och löven dansa över järnvägsspåret. / Vid ändan av en brun allé, som ruggar, / det står en kyrka. Neander-Nilsson ResUt 25 (1929). särsk. (†) i uttr. rugga från ngt, befria sig från ngt, lämna ngt. Wetterhoff Skog 2: 241 (1887).
c) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.).
α) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ruggig (se d. o. II). Ruggade höns. Moberg Utvandr. 525 (1949).
β) (†) i utvidgad anv., i pl., om orms fjäll: som stå ut från kroppen (till följd av sjukdom). Domnad med ruggade fjäll är snokarnes hvimlande skara. Adlerbeth Buc. 106 (1807 lat. orig.: squamis adstantibus).
II. tr.
1) om fågel, liktydigt med: burra l. burra upp; utom i den särsk. förb. RUGGA UPP bl. (mera tillf.) med avs. på fjädrar (jfr 2): burra upp. Rugga fjädrarna. Östergren (1936).
2) (numera föga br.) om fågel, med avs. på fjädrar (jfr 1): vid ruggning (i bet. I) fälla. Vid vintersolståndet, och litet derförut, då .. (hönorna) ruga fiädrarne. Linné FörelDjurr. 120 (1748). Ja, jag (dvs. göken) har glömt mig kvar i min gröna ungdomsskog, / och tiden stundar nog, / då jag måste sommarfjädrarna rugga. Karlfeldt FridVis. 10 (1898). IllSvOrdb. (1958).
3) (†) om person: plocka (löst dun av fågel); jfr LÖDJA, v.2 slutet. På en del orter lödjas eller rugas dunen af gässen en gång om året. Rothof 156 (1762).
4) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., med avs. på persons l. djurs hår: rufsa (till). Snart umgälla han skall sitt brott, och dammet hans fägring / Minska alltmer, och hans hår ruggas af stormande vind. Petersson Tib. 25 (1860; lat. orig.: ventis horrida facta coma).
III. refl.
1) (numera bl. mera tillf.) om fågel: burra upp sig; äv. bildl., om frysande person; förr möjl. äv. om däggdjur: resa hår l. borst. (Sv.) Rugga sig, (fr.) hérisser, hérissonner, se hérisser. Weste (1807). Sturzen-Becker III. 1: 33 (1844; bildl.). IllSvOrdb. (1958; om fåglar).
RUGGA UPP10 4, äv. OPP4. till II 1.
1) om fågel: burra upp (fjädrarna); ngn gg äv. i utvidgad anv. (motsv. rugga, v.3 II 4), om person: burra upp l. rufsa till (håret). Medan han funderat på någonting qvistigt och dervid farit om med händerna i håret, hade han betydligt ruggat upp sina lockar. Nyblom Twain 1: 76 (1873). (Gulärlehanen) ruggar upp fjädrarna och pöser upp sig. Rosenius SvFågl. 1: 339 (1919).
2) refl., i uttr. rugga upp sig, om fågel: burra upp sig; äv. i utvidgad anv. (motsv. rugga, v.3 II 4), om däggdjur: resa hår l. borst. Benedictsson Folkl. 91 (1887; om hund). Ugglan ruggar upp sig av misshumör. Martinson OsynlÄlsk. 93 (1943).
Ssg: ruggfågel(s)-jakt. jäg. jakt på ruggfågel (numera tillåten bl. i fråga om andhanar); särsk. (förr) om jakt på ruggande vildgäss (som kördes upp o. slogos ihjäl med käppar o. d.). TJäg. 1832, s. 59. —
B (†): RUGGE-SJUK, se A.
-TID. tid l. period på en fågel(art) ruggar; i sht om den tid under hösten, då de flesta fåglar rugga. Cook 2Resa 333 (1783). FoFl. 1949, s. 83.
Spalt R 2767 band 22, 1959