Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUINÖS, adj.; adv. (i bet. 2) -T (Steffen ModEngl. 64 (1893), Dens. BrittStröft. 151 (1895)).
Etymologi
[jfr t. ruinös; av fr. ruineux (f. -euse), av lat. ruinosus; till RUIN]
(†)
1) motsv. RUIN 1, om byggnadsvärk o. d.: som faller l. fallit i ruiner, bofällig. Fahlcrantz 4: 54 (1865).
2) motsv. RUIN 2: fördärvlig; i sht i fråga om ekonomiska förhållanden: ruinerande. Det vore .. ruinöst at låna penningar til krigs förande. 2RARP 20: 438 (1761). Ruinöst dyrbart. Steffen BrittStröft. 151 (1895). En ruinös affär. GHT 1898, nr 282 A, s. 3. Ekbohrn (1904).

 

Spalt R 2782 band 22, 1959

Webbansvarig