Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUNGA ruŋ3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. runga; sannol. av mlt., t. runge, till samma stam som i got. hrugga, käpp, feng. hrung, eng. rung, tvärbjälke; av ovisst urspr.]
(bygdemålsfärgat i vissa trakter o. i fackspr.) var o. en av de i vagnbankarna (rungbankarna) fästa sidostakar l. uppstående stolpar på en arbetsvagn, som utgöra stöd l. fäste för vissa delar av vagnens överrede (vagnskorg, sidoflak). Cnattingius (1877, 1894). LmUppslB 1152 (1923).
Ssgr (bygdemålsfärgat i vissa trakter o. i fackspr.): RUNG-BALK. Juhlin-Dannfelt (1886). De tvärbalkar, hvari rungorna stundom äro fästa, kallas rungbalkar. 2NF 38: 86 (1925). —
-BANK l. -BANKE. på arbetsvagn: en över den egentliga, fasta vagnsbanken sittande, tunn, rörlig bank, vändbank. Cnattingius (1877, 1894). Juhlin-Dannfelt 423 (1886).

 

Spalt R 3036 band 23, 1960

Webbansvarig