| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
1) (†) (gm förtäring av rusdrycker) berusa sig l. vara rusig; äv. övergående i bet.: festa, svira, supa, rumla; särsk. i förb. med annat likabetydande verb, i sådana uttr. som rusa och brusa l. susa l. braska, festa, svira, supa, rumla. 2SthmTb. 2: 106 (1551: russade och brusade). PolitVis. 237 (1617: Rusa och braske). At sittia .. öfwer disk och duuk, rusa och swälja in vthi medhnatten. Schroderus JMCr. 212 (1620). När man rusa vill, så måst öhlkannan in. Rosenfeldt Vitt. 240 (c. 1680). Vthi sina otijdiga Gästebodh .. rusade och susade (han). Sylvius Curtius 428 (1682). Schenberg (1739). — särsk. [jfr motsv. anv. i sv. dial. samt i d.] i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: berusad, rusig, drucken, omtöcknad, beskänkt. Så plägad och rusande som jag kom från min Cousine i måndags. Dalin Arg. 2: 291 (1734, 1754). Därs. 410. — Anm. till 1. Förr användes ngn gång inf. ss. sbst. i bet.: festande, dryckjom. Alt hwadh wij lystom hafwom wij: / Rusa, Dansa, och Läfflerij. Brasck FörlSon. I 2 b (1645).
2) i fråga om användning av rusdryck(er) l. narkotika: berusa, göra rusig.
a) med personsubj.
α) refl.: berusa sig; utom ngn gg i vitter stil numera bl. (mera tillf.) i fråga om rus som frambringas av andra ämnen än rusdrycker. Drick! — Men sällan / Rusa dig af bålens saft. Valerius 2: 63 (1811). Begär att rusa sig med tri (dvs. trikloretylen). TT 1942, Allm. s. 303.
β) (i vitter stil, tillf.) med icke-refl. personobj.: berusa (ngn); anträffat bl. i bild; jfr 3. Detta ditt skötebarn (dvs. inbillningen) rusar du med nektar. Hjärne DagDrabbn. 224 (i handl. fr. 1806).
b) om (rus)dryck: berusa, vara l. värka berusande, stiga åt huvudet. Nordforss (1805). Man drack den ljufva drycken (kaffe), ty den muntrar men ej rusar. Reenstierna Årstadagb. 3: 344 (1837). Östergren (1936). särsk. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: berusande. Vi nyttjade måttligt den rusande drycken. KyrkohÅ 1925, s. 295 (1831). Rusande vin. Klint (1906).
3) (i sht i vitter stil) i bildl. anv. av 2, med personligt l. (oftast) sakligt subj.: försätta (ngn) i ett förvirrat l. exalterat själstillstånd; göra (ngn) yr l. omtöcknad; äv. med obj. betecknande sinne o. d.; äv. abs.; stundom äv. om doft o. d.: söva, bedöva; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. Att rusas af din blick. Arnell Moore LR 2: 52 (1830). Med sin trolldom rusade (Simon magus) alla sinnen och döfvade allt förstånd. Rydberg Sägn. 23 (1874). Ett lusthus af rusande kaprifolium. Strindberg SvÖ 3: 226 (1890). Luften rusade och stack — det var tallarna som skickade iväg årets första kryddpilar åt alla håll. Höijer Solv. 21 (1954). — särsk. (numera bl. tillf.) refl. O, vore jag den yra vestan bara, / som rusar sig i hennes lockars svall! Bäckström Frey 4 (1876). Han kunde rusa sig af ett skratt, som han hört på gatan. Levertin Konfl. 14 (1885).
RUSNING, sbst.1, r. l. f. (†) till 3: berusning (se d. o. 2), hänförelse. Hans kyss — en paradisisk rusning. Nicander Sång. 123 (1819); jfr Sjöberg (SVS) 2: 217 (c. 1819).
Spalt R 3075 band 23, 1960