| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUSCHIG ruʃ3ig2, l. (i sht i bet. 2) RUSHIG ruʃ3ig2, adj. -are. adv. -T.
(vard.)
1) om person: som är ständigt värksam o. arbetar snabbt o. effektivt, mycket energisk, pigg o. företagsam, driftig; äv. om värksamhet l. (muntlig l. skriftlig) framställning l. film o. d.: som kännetecknas av fart o. kläm; fartfylld; rutschig. Den alltid lika ruschige värden. Månsson Rättf. 2: 60 (1916). Faster (var) ordningsmänniska och ruschig. Saxon Handelsb. 94 (1932). Tack vare alla moderna attiraljer hinner husmodern utföra sitt arbete raskt och ruschigt. Idun 1948, nr 41, s. 22. Som förspel visades .. en rushig idrottskrönika. GbgP 1953, nr 53, s. 6.
2) om (affärs)värksamhet l. om tid o. d.: som kännetecknas av liv o. rörelse, tillströmning av kunder o. stor omsättning; stundom äv.: jäktig, hetsig. GHT 1947, nr 265, s. 15 (om sista dagen för viss inlösning i bank). Den stora slutspurten (före jul) — rushigt i affärerna. GbgP 1953, nr 344, s. 19. Mina nerver har behov av det rushiga livet (i storstaden). SvD(B) 1957, nr 123, s. 9.
Spalt R 3078 band 23, 1960