Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUSTA rus3ta2, v.3 -ade; förr äv. RYSTA, v.2, anträffat bl. i imper. ryst (Rosenfeldt Tourville 9 (1698: Ryst an)).
Ordformer
(rusta 1796—1920. ryst, imper. 1698)
Etymologi
[jfr fr. roster, rouster, surra (möjl. av germ. urspr.); möjl. etymologiskt identiskt med RUSTA, v.2]
sjöt. med avs. på surrning l. lina o. d.: draga åt, strama (åt); äv. med predikativ, i uttr. rusta (lina o. d.) styv, draga åt (lina o. d.) så att den blir spänd; numera bl. i den särsk. förb. RUSTA ÅT. Boyrep och Rustlina rustas väl styfva och beläggas om särskilte pållare. Pihlström Tackl. 1: 298 (1796). Långskeppsbrokarne tagas .. rund stäfvarne, rustas styfva och ansättas. Frick o. Trolle 183 (1872). Konow (1887).
Särsk. förb. (sjöt.): RUSTA AN. (†) draga åt; anträffat bl. utan obj. Rosenfeldt Tourville 9 (1698; i fråga om surrning). —
RUSTA ÅT10 4. (numera knappast br.) draga åt (surrning). Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Stenfelt (1920).

 

Spalt R 3119 band 23, 1960

Webbansvarig