| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUTIG rɯ3tig2, adj. -are. adv. -T.
1) (numera bl. ngn gg) som har formen av en ruta, rutformig; särsk.: rombisk; jfr 2. VetAP 1: 294 (1741). Hårda, rutiga fjäll. VetAH 1818, s. 68. Dalin (1855).
2) indelad l. uppdelad i l. sammansatt av rutor; som har ett mönster bestående av rutor, rutmönstrad; i äldre exempel stundom svårt att skilja från 1. En rutig tapet. 2 St: Rutiga Buddingz pannor. HovförtärSthm 1730, s. 2990; möjl. till 1. Serenius Mmm 1 a (1734). Et rutigt nät. Lannerstierna Äfv. 4 (1790). Om du fejar ditt rutiga golf. Adlerbeth HorSat. 72 (1814). På sensommaren är (Västgöta-)slätten rutig av de många fälten. Sandström NatArb. 1: 179 (1908). Lindström Vindsröjn. 37 (1939). — särsk.
a) om textilvara: som har ett mönster bestående av rutor, rutmönstrad; tillf. äv. om person med avs. på dennes klädsel. Rutigt tyg. En rutig kostym, skjorta. Svart rutit kläde. Ekeblad Bref 2: 189 (1660). Blommerade rutiga och façonerade Tyger. PH 5: 3528 (1753). Rutig Harlekin. Siwertz Vindr. 124 (1919). Rutiga byxor. Bergman Patr. 81 (1928). En rutig schalett. Lindgren AllBarn 77 (1946).
b) [jfr RUTA, sbst.2 1 c slutet, RUTA, v.1 a β] bildl., om skäl l. orsak: som är av ett l. annat slag, viss; särsk. i förb. med randig, i sådana uttr. som rutiga skäl och randiga orsaker o. d.; se för övr. RANDIG 3. Rutiga skäl och randiga resoner. Tholander Ordl. (c. 1875). Af åtskilliga ”randiga skäl och rutiga orsaker”. Åslund TokbrMem. 1: 43 (1880). Det har nog sina rutiga skäl. Sörlin UFolk 145 (1929).
Spalt R 3165 band 23, 1960