Publicerad 1960 Lämna synpunkter RUTTIG, adj. Etymologi [sv. dial. ruttig; nybildning till RUTTEN. — Jfr RÅTIG] (†) rutten (se d. o. 1). Hoorn Jordg. 2: 62 (1723). Et ruttigt Ägg. Posten 1768, s. 163. — särsk. a) = RUTTEN 1 b. Stenborg Jäg. 48 (1780). Ett Ruttigt hus. CAEhrensvärd Brev 2: 267 (1799). b) = RUTTEN 1 c. Ruttigt vatten. JournLTh. 1812, nr 133, s. 4. Spalt R 3180 band 23, 1960 Webbansvarigadmin_saob@svenskaakademien.se
