| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RYGGLÄNGES, förr äv. RYGGLÄNGS l. RYGGLINGS, adv.
1) (numera bl. i Finl.) på rygg; baklänges (se d. o. 1 a). ASScF VIII. 2: 118 (1867). Innan jag ännu väl var uppe i kärran, gaf gubben hästen en klatsch, så att den ryckte till och jag var nära att falla rygglänges ned. Hertzberg Päivärinta 3: 224 (1886). Nu är han trött, ligger rygglänges på långbänken. Diktonius Mull 17 (1934).
2) (numera bl. i Finl.) = BAKLÄNGES 2 a, b. (De ryska sändebuden) trädde .. åter rygglänges tilbakar och buckade sigh til Jorden. NAv. 1/12 1658, Relation s. 4. Geisler Vitt. 388 (1714).
3) (†) i uttr. se ngt rygglänges, se ngt bakom sig l. i riktning bakåt. Krijg, thet iag (dvs. Janus) nu rygglings seer, är stygt; / Freden, then iag för mig seer, är blijd och liuflig. Stiernhielm Fred. 18 (1649, 1668).
Spalt R 3289 band 23, 1960