Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RYTING ry3tiŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (ArkliR 1560, avd. 3 (1566), Lagerbring 1Hist. 4: 245 (1783)) ((†) -er ArkliR 1554, avd. 5. Därs. 1560, avd. 3 (1566)).
Ordformer
(ryting 1554—1932. rytting 1546—1566)
Etymologi
[fsv. rytinger; jfr ä. d. ryt(t)ing, isl. rýtingr; sannol. av mlt. rūtink, ruttink, motsv. mnl. rūtinc (ä. holl. ruiting); av omtvistat urspr. (jfr TAhldén i GbgHÅ LVI. 3: 218 ff. (1950); jfr äv. isl. rýtningr, ritningr)]
(numera bl. ngn gg om ä. förh.) benämning på ett slags stor dolk l. kort svärd. Skråordn. 325 (1546). Man finner förbudit i lagen åt serdeles folk att intet bära ryting eller värja. RARP 10: 107 (1668). Ryting .. var en Dart, Daggert eller Poignard; at ränna fienden i buken eller sidan, om han lupit under det större Geväret, och kommit enom in på lifvet. LMil. 2: Föret. 19 (1764). Alm BlVap. 13 (1932; om medeltida förh.).
Ssg (numera bl. ngn gg om ä. förh.): RYTING- l. RYTINGS-, förr äv. RYTINGE-KLINGA, r. l. f. (-inge- 1554—1555) ArkliR 1554, avd. 4. Därs. 1555, avd. 4.

 

Spalt R 3421 band 23, 1960

Webbansvarig