Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÅ rå4, sbst.4, n. (Schück VittA 2: 424 (i handl. fr. 1687) osv.) l. (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) f. l. m. (Bureus Suml. 55 (c. 1600) osv.); best. -et, äv. -t, ss. f. l. m. -n, stundom -en; pl. -n (Peringskiöld Wilk. Dedik. 2 (1715: Skogzrån) osv.) l. -r (Lucidor (SVS) 420 (c. 1670: Berg Råårs, gen. pl.) osv.), ngn gg -ar (VeckoJ 1918, s. 477), ss. n. stundom (vard. l. bygdemålsfärgat) = (Linné Gothl. 312 (1745), Östergren (1937)); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RÅD rå4d, sbst.2, n. (Hallman Blacksta 72 (1748) osv.) l. f. l. m. (Fatab. 1914, s. 251, osv.); best. -et, ss. f. l. m. -en; pl. = l. -ar l. -er; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RÅDE rå3de2, m.; best. -en; pl. -ar; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RÅDA rå3da2, sbst.2, l. RÅA rå3a2, f.; best. -an; pl. -or; förr äv. RÅN, sbst.1, f. l. m.; best. -en; pl. -ar (Björner YfvGöt. 108 (1738)) l. -er (Rudbeck Atl. 3: 745 (1698), Björner YfvGöt. 114 (1738)).
Ordformer
(rå (-åh, -åå, -ååh) c. 1600 osv. råa 1698—1918 (: råan, sg. best.). råd 1603—1922. råda 1764—1916. råde 1679—1922. rån (råån) c. 1660—1738 (: Sjörånar, pl.). rånen, pl. best. 1689)
Etymologi
[sv. dial. rå, råd, ro, råa, rådi, råä m. fl. former; jfr nor. rå; sannol. bildat till RÅDA, v.1, med en urspr. bet.: ngt l. ngn som råder över ngt; de olika formerna representera dels olika avledningstyper, dels olika utvecklingar av samma avledningtyp; rå antas ha utvecklats ur råd (med d-bortfall); rån har möjl. bildats sekundärt till rå. — Jfr RÅDANDE, sbst.1 (se RÅDA, v.1 avledn.), RÅDANDE, sbst.2, RÅDARE (se RÅDA, v.1 avledn.), RÅNDA]
folklor. enligt folktron existerande mytiskt väsen l. övernaturlig makt som man föreställer sig antingen ss. ett osynligt, opersonligt väsen som värkar på ngn, t. ex. ss. varsel, l. ss. en djurgestalt l. ett manligt l. kvinnligt personligt väsen, med efter miljö o. plats växlande utseende. Bureus Suml. 44 (c. 1600). På Åroivast holmen sägz wara en starck råån, hvilcken altijdh om natten när folck ligger thär, släpper lööss båterna. Gyllenius Diar. 208 (c. 1660). Kan ske, jag råkar för en rå, en berge-trolla. Kolmodin QvSp. 1: 58 (1732). Vid timmerarbete timrar stundom Rået om nätterna, och då blir huset lyckosamt. Dybeck Runa 1849, s. 36. Farligt är skogens rå! Sätherberg Dikt. 1: 78 (1862). Mången sade, att .. (Svarte-Mickel) hade om sig ett mäktigt rå, en rent ofattbar skydds- och hämndekraft förutan själ. Högberg Vred. 1: 128 (1906). Rået var högt som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Lagerlöf Holg. 2: 282 (1907). Råden eller rådanden ser för våra ögon alldeles ut som en människa men har en svans baktill (enl. dalsk föreställning). Fatab. 1914, s. 251. EtnolKällskr. 3: 160 (1946). — jfr BÄRGS-, FORS-, GÅRDS-, HAVS-, KVARN-, KÄLL-, LAND-, SJÖ-, SKOGS-, TOMT-RÅ m. fl. — särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. ha rå framför sig, förebåda sin ankomst gm varsel. Uppl. 2: 387 (1908).
Ssgr (folklor.): RÅ-ANDE, se rådande, sbst.2 —
-DROTTNING. drottning över rån. SvFolks. 1: 74 (1844). —
-GUBBE. rå i gubbgestalt. FoF 1936, s. 18. —
-KAMMARE. kammare i kyrka, där kyrkans rå bor. TurÅ 1913, s. 101.

 

Spalt R 3461 band 23, 1961

Webbansvarig