| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
RÅDGIVARE rå3d~ji2vare, m.||ig., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) person som ger ngn råd l. råder ngn; person som ngn (mer l. mindre regelmässigt) anlitar för att få råd l. överlägger med o. d. En god, dålig (i sht förr äv. ond) rådgivare. Rom. 11: 34 (NT 1526). Höge Personer .. må lähra / .. Onde rådgiffuare icke höra. Messenius Blanck. 68 (1614). Jag behöfver .. en redelig vän, ett stöd, en Rådgifvare. Kellgren (SVS) 6: 262 (1790). (Nordiska kompaniets) fackkunniga försäljare är utmärkta rådgivare, som alltid och gärna står till tjänst — för den som så önskar. Form 1949, Omsl. s. 45 (i annons). Hedin .. fick i uppdrag att såsom rådgivare till järnvägsministern leda en bilexpedition till Sinkiang. Ymer 1951, s. 169. — särsk.
a) om person som en regent (regelmässigt) anlitar för att få råd i politiska frågor l. som har till uppgift att (ss. innehavare av ett visst ämbete, särsk. ss. riksråd l. statsråd) ge en regent sådana råd. Konungens (ansvariga, konstitutionella) rådgivare. Kunglig rådgivare (i sht hist.). (Konung Magnus Eriksson) togh sigh rådhgiffuare effter sitt sinne. OPetri Kr. 129 (c. 1540). Ahitophel .., Dauidz rådhgiffuare. 2Sam. 15: 12 (Bib. 1541). Konungens Rådgifvare i Commando-mål. RF 1809, § 106. E. K. M:s ansvarige rådgifvare. Liljecrona RiksdKul. 51 (1840). Nyberg i 3SAH LXII. 2: 214 (1951).
b) (numera bl. tillf.) med särskild tanke på att ngn råder l. rått ngn till ngt visst l. ger l. gett ett visst råd; i sht förr ofta om person som gm sina råd förmår l. förmått ngn till ngt ont l. oriktigt (i denna anv. äv. närmande sig bet.: anstiftare); förr äv. i uttr. rådgivare till ngt. (Vissa skälmar) som hans (dvs. E. XIV:s) rådgifvare uti alle ochristelige upsått alt för lenge varit hafve oc än äre. RA I. 2: 193 (1568). Att man .. söker inbilla mig vara rådgifvaren .. till detta begynte kryget. MGDelaGardie (1678) i DelaGardArch. 7: 43. Lagerbring 1Hist. 2: 313 (1773).
c) (numera bl. i vitter stil, mera tillf.) bildl., om ngt som ngn rådfrågar (se RÅD-FRÅGA III 1 b) l. som ger ngn vägledning l. är rättesnöre för ngns handlande l. ställningstagande o. d. Iach haffuer lust til tijn witnesbyrd, the äre mine rådhgiffuare. Psalt. 119: 24 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917); jfr slutet. Herrans fruchtan är the wijsas rådgifware. Muræus Arndt 2: 116 (1648). Weld är en ond rådgifware. Grubb 848 (1665). Speglar hafva i alla tider varit thet Vackra Könets tyste och förtrolige Rådgifvare. Kolmodin QvSp. 1: A 4 a (1732). — särsk. om skrift l. auktor som ngn rådfrågar (se RÅD-FRÅGA III 1 b slutet) l. som utgör ngns rättesnöre o. d.; jfr 2. Ther före wilie wij at jngen skal wara bebunden til ath troo thet strax wara sant at Augustinus, Hieronymus, Ambrosius eller noghor annar så segher, vtan at alle må wara frij til at .. bruka them för rådhgiffuare, så ath man måå tagha ther betzsta rådhet som man thet finner, ää hoo then är som thet scriffuit eller sagdt haffuer. OPetri 1: 552 (1528). L. Paulinus Gothus ThesCat. B 1 a (1631).
2) om skrift som utgör en samling av råd o. anvisningar o. d.; jfr 1 c slutet. Den erfarne rådgifvaren uti enskilta hushållningen samt husmedicinen (1822; boktitel). Rådgifvare för husmödrar. En samling råd och upplysningar för hemmet och hushållet. (1890; boktitel).
-KALL, n. (i vitter stil) en rådgivares kall l. uppgift; särsk. till 1 a; stundom närmande sig bet.: riksråds- l. statsrådsämbete. BtRStP 1834—35, 3: nr 34, s. 4. —
-KRETS. krets l. grupp av personer som äro rådgivare åt ngn; särsk. till 1 a. Inom konungens rådgifvarkrets. SvH 8: 164 (1905). —
-PERSONAL, r. l. m. l. f. särsk. (numera nästan bl. i fråga om ä. förh.) till 1 a: sammanfattningen av de personer som äro en regents konstitutionella rådgivare (särsk. råds- l. regeringsmedlemmar); jfr personal, adj. o. sbst.1 II 1. Crusenstolpe 1720 215 (1837). Deremot måste Konstitutions Utskottets anmärkningar .. riktas endast mot rådgifvarepersonalen. AB 1840, nr 222, s. 3. Wedberg i 3SAH 44: 249 (1933). —
RÅDGIVARSKAP, äv. RÅDGIVARESKAP, n. (-givar- 1926 osv. -givare- 1875—1912) förhållandet att vara rådgivare; ställning ss. rådgivare. NDA 1875, nr 274, s. 2. Jag förmodar ni vill låta mig förstå att jag befriats från mitt rådgivarskap? Evensen Kyne Amer. 158 (1926). —
RÅDGIVERSKA, f. [jfr dan. o. nor. rådgiverske] kvinnlig rådgivare. Schroderus Albert. 2: 228 (1638). (I skolsköterskorna) ha föräldrarna .. förstående och kompetenta rådgiverskor. PedT 1941, s. 227.
Spalt R 3569 band 23, 1961