| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
RÄNTA rän3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) i sht slakt. sammanfattande benämning på de vid slakt (l. tillvaratagande av dödat villebråd) urtagna inälvorna av ett djur (ofta med undantag för njurar); äv. dels i allmännare anv., med inbegrepp av huvud (med tunga) o. fötter (förr äv. blod), dels i inskränktare anv., om enbart tarmar o. mage; äv. mer l. mindre bildl. HovförtärSthm 1672 A, Verif. 109. Den så kallade räntan el(le)r småmaten, effter Svinen. ÅgerupArk. Brev 22/11 1742. Tarmarne med de öfriga inelfvorna, blodet, hufvudet och fötterna kallas räntan. Berlin Lrb. 141 (1852). Engström Äfv. 61 (1908; i bild). Aronson SlumpMyndl. 171 (1922; om tarmar). Sedan uppskäres försiktigt bukhinnan utan att skada tarmarna, mellangärdet lossas runt om, struparna lossas och hela räntan vältes ut, varvid tillses att njurarna bli kvar. Petre HbJäg. 52 (1931; i fråga om skjuten älg). Man skar först upp .. (fårkroppen) mellan frambenen för att taga ut den s. k. räntan, d. v. s. hjärta, lungor och lever. Levander DalBondek. 1: 316 (1943). jfr KALV-, SVIN-RÄNTA m. fl.
2) [sannol. bildl. anv. av 1] boktr. i pl., om stil o. d. som tagits ut ur tryckform vid korrigering o. d. men ännu icke lagts på sin plats i kasten. Frändberg (1935). GrafUppslB (1951).
Spalt R 3955 band 23, 1961