| Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÖDNA rø3dna2, förr äv. RÖNNA, v., l. RÖNA, v.1 -ade ((†) pres. ind. sg. -er L. Paulinus Gothus Pest. 87 a (1623)); vbalsbst. -ING (†, i bet. 1 slutet, Swedberg Ordab. (1722), Schenberg (1739)); jfr RÖDNAD.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) intr.: bli röd, få l. antaga en röd l. rödaktig färg; rodna; särsk. dels i fråga om hud l. hy o. d. (jfr RÖD, adj. 1 l δ), dels i överförd anv., om dag o. d. Helsingius (1587). På Bergen, diuren ha sin lägring, / Intil thesz at dagen synes rödna. Stiernhielm Parn. 1: 10 (1651, 1668). Jag bleknar än som lärft, än rödnar jag som blod. Kolmodin QvSp. 1: 59 (1732). Ödmann MPark 161 (1800). särsk. (†) ss. vbalsbst. -ing konkretare, om röd färg l. rodnad. (Sv.) Rödning, rödna (lat.) Rubor. Swedberg Ordab. (1722). Schenberg (1739).
2) (föga br.) lysa röd; äv. i uttr. rödna i ngns ansikte, om sinnesrörelse: komma ngns ansikte att vara rött l. rodna. Eldskenet från härden bakom henne rödnade så starkt i mina ögon att jag ej kunde skönja hennes ansikte. Lindström LeendGud. 93 (1951). Fast Skarpskalles ilska ännu rödnade i hans ansikte, syntes han ha mist lusten att fortsätta trätan. Dens. Österhus 21 (1952); jfr RÖD, adj. 3 c.
3) (†) refl.: bli röd, rodna (se RODNA, v. I 1 b). Magdalena stod i grönan lund, / När solen sig hafver rödnat. SvForns. 1: 377.
Spalt R 4313 band 23, 1962