Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÖDNAD rø3dnad2, r. l. m. l. f.; best. -en; äv. (i bet. 2, men där uteslutande) RÖNNE rön3e2, sbst. (Anm. I bet. 2 uppträder ordet nästan bl. oböjt efter prep. I TSvLandtm. 1841, s. 2, har ordet behandlats ss. n.); förr äv. RÖDNA l. RÖNNA, r. l. m. l. f., l. RÖDNE, r. l. m.
1) (numera bl. tillf. l., i vissa trakter, bygdemålsfärgat) röd l. rödaktig färg(skiftning), rodnad; särsk. i fråga om hud l. hy. Ett ansichte som .. är .. medh tämeligh rödhna bemängt. ASimonis SiälÖrt. T 3 b (1586). Rödnad på hvitögat. Rosenstein BarnSj. 121 (1764). Rödnaden från solfallet blodade tövädersvattnet på isen. Lindström LeendGud. 71 (1951). Kungen sågs ligga där med rödnad på kinderna. Dens. Österhus 244 (1952). jfr AFTON-, MORGON-RÖDNA.
2) (i formen rönne) [jfr motsv. anv. i d.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om rödmognadsstadiet hos vissa sorter av sädesslaget korn; nästan bl. i uttr. vara l. stå i rönne; jfr RODNAD 1 a β, RÖ, sbst.3 All i det så kallade rönne skördade säd har företräde för den sent skördade. TSvLandtm. 1841, s. 2. (Kornstånd) som voro i s. k. rönne (d. v. s. som hade rödaktig stjelk och rödsprängda ax). Arrhenius Jordbr. 2: 18 (1860). LB 2: 92 (1900).
Spalt R 4314 band 23, 1962